Sången om frihet genom blodet

Jag vet inte ens hur jag ska formulera mig. Förut var det inga problem att skriva av sig ångest, men nu sitter jag här med ett enda stor myrbo av bokstäver i kroppen men inga färdiga ord. Jag vill få ur mig så mycket, men inget vill bli rätt så jag försöker att bara skriva så kanske det blir rätt. Kanske!

Det är iaf lördag idag och tvättmaskinen går, tvätt väntar på att vikas och jag är trött. Så ofantligt trött. Jag inser att jag inte direkt vilat något nämnvärt sen jag kom ut från psyk. Och idag behöver jag en sån dag. Jag märkte det igår att vila behövs. Eller om det var i förrgår. Vi letade efter verktyg och där i verktygslådan låg dom. Rakbladen. De viskade lite på mig, inte det hysteriska ropandet, men det skrämmer mig ändå.

Jag vill inte falla igen, men när rakbladen sjunger sin bomullsrena sång om lycka, frid och harmoni så blir jag rädd. Det låter så vackert. Nu har jag inte skadat mig sen 12 juni och det är snart 2 månader och det är en gräns, det har alltid varit vid just 2 månader som sången om frihet börjar. Släpp ångesten i blodet fri. 

Men jag vill klara mig. Men en del vill ge efter. Hur sjukt det än må låta så är det så är det sant. Rakbladen ger en falsk känsla av välbehag. Jag hindras inte ens av tanken på att det är sommar och bara armar, ser folk mina ärr? Ja, men jag bryr mig inte. De är mina och jag tycker om dom. De har blivit en sjuk del av mig, men så är jag sjuk.

Jag vet inte vad jag ska göra nu för att förhindra att falla. Dagen kommer att infinna sig, det inser jag. Det kommer dröja länge innan monstrena dör. Det kommer att krävas hjälp och behandlig, en typ av vård jag inte fått ännu. En vård jag står i kö för att få. 

Än är jag inte redo, men igår satt jag och kollade efter utbildningar jag skulle kunna tänka mig, men jag kammade noll. Inget känns lockande, varken studier eller arbete. Det är väl ett tecken på att jag inte är frisk nog. Inte än. Men jag fortsätter att vänta på DBT och psykolog. Det är något jag behöver och innan dess är det ingen idé att tänka på arbete eller studier.

Men när dagen kommer så vill jag nog jobba med djur på något sätt. Hur eller inom vad vet jag inte. Inte än, men det kommer när friskheten ropar högre än rakbladen.

Om Miss Manic

Fru, matte, Dotter. Syster . Vän IF Elfsborg & Färjestad BK Det är jag
Det här inlägget postades i ångest, bakslag, bipolär, borderline, dbt, depression, djur, framtiden, funderingar, känslor, medicin / mediciner, oro, psykisk ohälsa, självdestruktiva jag, sjuk, tvångstankar. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Sången om frihet genom blodet

  1. Älskade Maria, du vet, man FÅR inte ett återfall, man TAR ett och det verkar som att du redan planerar ett. Kanske är det så att det mest är tvåmånaders gränsen som gör att du tycker du kan ge upp. Tro mig, jag vet PRECIS hur det är.

    Kanske, eller så klart, borde även du gå en kurs i återfallsprevention för mekanismerna är exakt identiska. Så nu går vi en tur runt lägenheten och hjälps åt att ta bort alla rakblad och knivar och pincetter och sedan tar du Imovane och lägger dig för att sova. Hela dagen och hela natten. Jag tar hand om livet utanför sovrummet under tiden.

    Vi fixar detta och sedan tar vi mitt problem med.

    Älskar dig!

    • Miss Manic skriver:

      Jag vet, man tar ett återfall men jag ska inte ta ett enda, det är bara runt 2 månader som det blir extra jobbigt. Men jag SKA fixa detta!! Vi ska inte behöva gömma något, jag vet att det går över, troligen till i morgon.. Det mesta lägger sig bara man får skriva om det.
      men sova vill jag inte, nog för att jag är lite sömnig, men ändå :-)

      Älskar dig <3

  2. Victoria skriver:

    Det är jättetufft att sluta skära sig, men jag lovar, det går, och “suget” avtar med tiden. Men jag tycker du är jättestark som klarat två månader. Ge inte upp!

    Vet du hur lång väntetid det är till DBT:n?

    Styrkekramar <3

    • Miss Manic skriver:

      Jag fick först höra 2 år, men jag kommer högre upp för att jag varit ilahd, mne hut högt vet jag inte.. Men hoppas på start till våren

      Kramar

  3. Ninja skriver:

    se dem enbart som rakblad.
    se dem för vad de är gjorda för, allt annat än att skära i sitt eget kött och blod.
    det är okej att bli skrämd. ta bort dem, tillslut kommer du inte bli skrämd av dem. jag är det inte länge, det är så så många fler än mig som inte längre skräms av dem.
    jag försöker alltid tänka på idiotin med att skära i mig själv. att det är perverst, vidrigt. att det enbart fått mig att må sämre, att det inte lindrar något. inget. att ett skärsår leder till längtan efter nästa (mest pga av befrielseruset jag fick efteråt). att efter en skada behövde nästa bli värre skada. sedan klädde jag in det hela i andra ord än vad det just var: ute efter de substanser hjärnan sände ut efter skadan.
    mitt självhat har lättats väldans mycket sedan jag slutade. plus att jag är inte längre rädd för mig själv. det är stora befrielser att känna, så så värt.

    du har klarat två månader, det kommer bli två månader och en dag, tre månader osv.
    de är enbart metaller, du är något större.
    det mesta handlar om tankemönster, självvärdering i mitt fall.

    |du är så så bra maria <3|
    (hoppas du inte tar mina ord som ett religiöstmantra hehe, det är jag som svamlar och menar väl, menar inte att säga 'tänk si, gör så'. vi är alla olika, alltid, tack och lov!)
    kram

    • Miss Manic skriver:

      Jag kan absolut ta till mig av det du skriver och den dagen jag klarat 2 månader så ska jag tänka “en dag till” osv.
      Jag ska ju klara detta, men jag har ju hjälp från de bästa.. Jonas och sen min fanclub genom bloggen, Kan man bli mer pepp liksom.

      kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>