Smärtan bor i mina ögon

Att se kan göra ont. Med det menar jag inte att jag önskar att vara blind, för i detta fallet handlar det inte bara om vad man ser med ögonen. Det handlar om vad man ser med hjärtat. Jag är uppriktigt sagt uppgiven. Jag vet inte vad jag ska göra. Vi är rädda båda två. Rädda för något som Kan gå bra, men som även kan skada mer än nödvändigt. (Ja, jag vet att du blir arg här)

Men. Svenska folket har sagt sitt, det är de som bestämt vilka som ska sätta upp regler över det svenska systemet och hur länge man får vara sjuk. Nu pratar vi om en som är kronisk sjuk och inte någon som har en tillfällig depression. Vi pratar Sjukdom. Men, nu är han tydligen frisk enligt de som bestämmer.

Jag kommer hamna där en dag också och jag tror inte det dröjer särskilt länge. Jag håller ju på att ansöka om sjukersättning men får jag nobben där väntar samma öde för mig. Och jag skulle i dagsläget inte klara det. Min terapeut säger 2 år minst av behandling innan jag kan  tänka tanken att komma ut på arbetsmarknaden.

Känns skönt att ha hans stöd i det hela. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom vissa gånger, även om jag inte kan prata om allt med honom, men jag väntar på en kvinnlig terapeut men går kvar hos honom för att vara kvar i systemet.

Men. Nog om det. Jag ska snart gå ut med Dipp, även fast hon inte förtjänar någon promenad nu, men det kvittar. Sen ger jag nog fan upp kvällen för ångestspöket är här och hälsar på. Börjar tröttna på det, men så är det

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>