Tag Archive | döden

Tankar denna kväll


Inlägg som handlar om döden!

döden

Idag är det 4 år sedan jag och Bror träffades för första gången. Jag som Aldrig mer skulle ha en relation, jag skulle ju dö – 10 oktober-2011. Min födelsedag. Allt var ju bestämt.. Men… Bror gjorde något som gjorde att jag kände att det var värt att ge livet en chans.

Många gånger blir jag arg, inte det att jag inte älskar Bror, för det gör jag, så intensivt. Men, jag mår ändå sämre nu än då. Ångesten blir värre, varje ångestpåslag blir kraftigare för varje gång och det är oftast minst 5 gånger i veckan. Depressionerna blir djupare.

Jag orkar verkligen inte leva, men jag vill inte lämna Bror och djuren, och mina föräldrar. Kanske skulle de bli ledsna, ja – det tror jag.  Men ska jag leva tills jag dör av ålder, kanske att jag blir 85 år, ska jag leva vidare i 50 år och må skit bara för att jag inte vill att De ska må dåligt. Borde jag inte tänka mer på mig och mina känslor?

Livet är hårt, ångestfyllt och gör ont. Livet jag lever, ett liv med elaka röster, svår ångest, förföljelsemani, daglig depression, självskador och ständiga tankar på döden.

Är det vad jag ska leva med för att inte göra så att andra ska bli ledsna? Ja, tydligen… Suicide zero – låter bra, men är det realistiskt?

Fan, jag vill bara tömma medicinskåpet och sen gå och lägga mig. Bara så, somna till friden, ljuset och lugnet. Istället tar jag en cigarett, sen en till och tänka att jag borde gå och lägga mig.

Ligga i sängen med samma känslor som vanligt, känna att någon ska komma in och skada och sen döda Bror och djuren plågsamt, inför mina ögon. Jag får inte somna, jag måste ju skydda dom.

Eller tankar på att de stålkanterna som madrassen ligger på, de kommer att gå sönder och där är katterna, i alla fall Pepsi för hon är ofta under sängen. Sen ger stålkanten vika och katterna får sängkanten över sig och dör. Jag vågar inte ligga i sängen.

Får inte sova, för det är då allting händer. Jag måste leva för dom.

FÖR FAMILJEN ♥

Ny vecka, nya möjligheter, nya beslut

Måndag morgon, måndagsångest. Med allt vad det innebär. Idag ska sköterskorna ha möte och där ska de ta upp mitt samtal från i fredags och sen blir jag uppringd. Ska bli intressant att höra vad de säger och om jag kommer få bli inlagd. 

En del av mig vill inget annat.. Jag är ju bara ett ångestfyllt vrak just nu. Jag har inte tagit någon sobril än, men undrar om jag kommer klara mig utan den… Det börjar redan nu kännas av… denna ångest… Igår fick jag ta en tillslut och jag väckte Jonas efter mycket om och men.

Nu sitter jag och pratar med Malin på msn och funderar på att fixa lite gröt till frukost. Hinka i sig kaffe och cigaretter till frukost är inget jag rekommenderar i längden. Sen är det snart dags för dagens första mediciner. Tänk vad viktigt det är att ha mediciner.. Jag brukar undra hur jag skulle må om alla mediciner togs bort.

Troligen skulle jag vara ett större vrak än idag… Så tacksam för medicinernas hjälp!! Men, nu ska jag prata vidare med Malin och fixa mer kaffe. Första kannan är tömd!

Samtal om ärr = drömmar om ärr

Somnade oroligt i natt trots medicinsk hjälp – och jag har sovit, men vaknat i snitt varje timme, Idag när det är en dag då jag behöer vara pigg. Men först bara för en stund, sen blir det en paus på några timmar innan vi går hem till E. för att fira hennes student.

En god natts sömn hade inte varit fel alls. Men det är bara att gilla läget Vad gäller mitt mående så har vi bestämt att att ger det en chans över helgen och blir det inte bra då kontaktar vi psykakuten. Nu är det inte bara jag som är rädd utan även Jonas

Men, de onda tankarna bor i mig så hårt och påfrestande. De säger onda saker i mitt höra, saker de tycker jag ska göra. Saker jag inte vill göra; de samtalet om döden

Nästa fredag ska jag träffa Michael och jag tror (vet) att det kommer bli tuft eftersom jag mailade honom om mina innersta känslor, detta inlägg; http://missmanic.se/kaos-i-mig/

Nu har jag bara ångest. Som vanligt, men väljer att gå ut i köket och äta, sen duscha och fixa mig fin för dagen.

Kaos i mig

Jag försöker tänka att det blir bättre, att vändningen bör komma, att livet är bra och allt sånt. Jag har Jonas som jag aldrig vill förlora, men ändå så har jag dessa tankar, om livet, döden, harakiri.

Den ständiga ångesten förföljer mig, depressionen ligger och vägrar släppa mig. På nätterna drömmer jag om sjukhuset, ibland jag som inlagd, ibland om mig som magpumpad, ibland ser jag hur mina nära tar avsked efter självmord, jag drömmer även om mobbingen som var både i -och utanför skolan.

Så tro mig när jag säger att jag drömmer mardrömmar. Jag är konstant rädd. För mig själv. Jag vågar inte gå ut med Dipp ensam, vi kommer till skogen där gräset är klippt och varje gång tänker jag att vi ska gå “slingan i skogen” men vi kommer bara dit där stigen börjar, sen får jag såna panikkänslor att jag nästan springer hem.

Hela tiden, jag är på flykt från mig själv. Jag hör röster och senast var i affären, då var det dock snälla röster, men det var som en berättarröst som berättade saker om de andra kunderna, vad de tänkte på, vad de skulle handla, ursprungsland osv.

Men drömmarna, de ständiga mardrömmarna som kommer de få timmar jag lyckas få sova. De gör mig galen. Och nu på morgonen hittade jag en blogg där en tjej hade tagit sitt liv och jag kan inte ens se de som en feg utväg, jag ser det snarare som ett mod. Modigt att förändra och få slippa.

Jag skulle aldrig våga tror jag. Men allt för ofta kommer tankarna och det är det som gör mig så rädd. Men döden skrämmer mig lika mycket som livet. Vad händer efter döden? Kommer man känna något? Återfödas? Bli en ande? Eller kommer allt bara bli tomt?

Och oavsett, kommer man kunna känna ångest då? Och kommer min ångest följa mig ner i graven eller kommer jag få frid? Det är så mina tankar går. Oftare och oftare. Mer eller mindre dagligen. Jag vet snart inte vad jag ska göra. Detta plågar mig verkligen. Kan någon kunna förstå? Kommer jag få må bra? Och hur vänder jag den onda spiralen?

Hon som ingen kan nå


Han finns med den bedjande blicken


 

Blicken som säger; “se mig, berätta för mig, skräm mig ej” Han som ger mig trygghet, men även kan vara den som skrämmer med sin plötsliga ilska, den som inte är vänd mot mig, men jag tar det som så ändå. 

just nu hägrar mörkret i mitt liv, jag mår skit, mår verkligen inte bra. Jonas bad mig förut att ringa psyk, men de sa bara att jag ska ju träffa Michael i morgon. Ja, i morgon, men nu då? Ångesten äter upp mig, självskadetankarna stegrar för varje dag, jag orkar inte lämna lägenheten och Jonas vågar inte lämna mig ensam så jag är nu bara den där blockeringen som sitter ivägen.

Jag vill gråta, vill få kunna gråta ut, men det brukar allt som oftast sluta med att jag gråter hysteriskt och skär mig.. Kan vara därför jag inte släpper fram dom, för jag är rädd för vad jag ska göra.

Så, jag famlar i mörkret och söker efter den ljuspunkten som är Jonas, han står där med utsträckt arm och vill ta emot mig, men Angst vägrar att släppa mig.. Han är stark, Angst är starkare än det friska livet.

Tankarna på att läggas in är stark, längtan efter att hitta medicin som fungerar, medicin som klarar kampen mot Angst. Jag klarar inte det utan pillerna, jag behöver dom.

 

 


Hon skriver “älska mig” i dammet
på pianots lock och går
och jag älskar hennes finger
när jag läser vad det står

Hon tar en taxi hem från festen
hon kan inte stanna kvar
hon har aldrig haft behov av
att va nånting som jag

Maria på vingar mot solen
men hon kan inte veta
om vingarna heta
vill ha henne högt i det blå
som något du aldrig kan nå
hon är hon som ingen kan nå

Hon är en skiss i någons huvud
en skulptur på väg att fly
som tanke i förändring
som en dröm med pärlvit hy

Hon tar en taxi hem från festen
hon kan inte stanna kvar
hon har aldrig haft behov av
att va nånting som jag

Maria på vingar mot solen
men hon kan inte veta
om vingarna heta
vill ha henne högt i det blå
som något du aldrig kan nå
hon är hon som ingen kan nå

Technicaros tar henne
högt upp över himlen
på kemiska vingar
som smeker som synden
döden blev livet en dag
när jaget knappt var ett jag

Maria på vingar mot solen
men hon kan inte veta
om vingarna heta
vill ha henne högt i det blå
som något du aldrig kan nå
hon är hon som ingen kan nå

The thin line between love and hate


Där kom tårarna


 


 Ångesten igår var hemsk, tog en cider och sömntabletter för att få lite frid, men det hjälpte inte. Somnade tillslut och blev väckt med kaffe på sängen.

Dags för träff med Michael, min socionom typ… Jag hade ingen lust att åka då ångesten pockade på min uppmärksamhet hela tiden och väl där så kom vi in på mina svaga sidor, sånt jag måste jobba med. Men så kom den hemska frågan, “när kräktes du senast” Då brast det. Måste jag verkligen erkänna det? Men jo, det var jag tvungen att göra och det var så fruktansvärt jobbigt!! Fick kämpa för att hålla tårarna inne, men det gick inte…

Vi pratade vidare om den biten och även alkoholvanor och mina matproblem. Jag fick även en lapp med kontaktuppgifter till ätstörningsenheten…Så jag ska väl kontakta dom.. 

Mötte sen Jonas och vi drog till Ica Maxi och handlade lite mat och så… Blir wokad fläskfilé och jasminris ikväll.. Gott gott

Nu är det kaffe som gäller och hoppas huvudvärken släpper… Och att ångesten ger med sig, för detta börjar bli riktigt, riktigt jobbigt!!

 

 

En ångest som gräver hål i min själ


~ORKAR INTE, VÅGAR INTE ~

vill bara gråta….


Dagen var i tuffaste laget, dagen som så var riktigt bra och jag försöker hänga mig fast vid det. Men nu, ångesten gräver djupa hål och jag är rädd för natten som skall komma. Problemet är att även sömnen skrämmer mig. Jag är så rädd, så rädd för att få oväntat besök av döden eller annat otrevligt

Jonas sover och han förtjänar sin sömn så jag vill inte väcka honom. Men, sitta här, ensam skrämmer. Orkar inte prata telefon heller, har redan försökt, men det går inte! Har tagit medicin, men inget händer och jag vandrar oroligt fram mellan kök, hall och vardagsrum. Kämpar med att låta bli badrummet.. ett rum som annars skänkt mig frid, frid i form av mer ärr, men JAG FÅR INTE…inte, inte, inte…

Åter känner jag en längtan efter inläggning, men det är ändå inget alternativ. Vill inte bli inlåst, det vore dock skönt att bara sitta, finnas, inte behöva tänka på saker som mat, disk, dusch och sånt… det är liksom andra som säger till när det är dags för det. Men nu. Alla måsten. Jag hatar ordet MÅSTE

Jag behöver hjälp. HJÄLP!!

Men om hjälpen inte finns.. VAD GÖR MAN DÅ??? Vad gör man när väntan ligger på 2(!!!) ÅR! Fatta, 2 ÅR!!! Jag faller ju för fan fortfarande, faller, faller, faller… När kommer botten? Och hur Är den? Hur kommer jag landa? På fjäderlätt bomull eller ett trörnrissnår? 

Orkar inte… inte detta…inte nu…nu…. :'(

Hoppas Du är nöjd nu, när du fick som du ville

Någon gång ska jag försöka förklara för utomstående hur Ångest känns. Den ångest jag känner utöver riktiga attacker som är 7 resor värre. De tänker jag inte ens försöka sätta ord på, för det går inte. Mer än möjligen, Jag vet hur en dubbel hjärtinfarkt känns, under kräksjuka dessutom…men folk omkring som säger så hurtigt de kan att man ska andas,,

-Jo, jag andas, jävligt snabbt dock, (hör ni inte det?)

Suck. Nu ska jag försöka sova… försöka, men Livrädd mör morgondagen. Men den går inte att undvika.. Går inte…

 

713

 

Oro, denna kroniska oro och ångest. Den ligger där lite en rutten frukt, tar plats, luktar illa och förstör. Den som lider av GAD har oftast inga särskilda fobier och drabbas i allmänhet inte heller av ångestattacker. Istället förekommer en fundamental oro över det mesta i livet.”

 

Varje dag, vaknar med oro, går hela dagen och oroas över saker som inte finns och när man väl kommer på att man oroar sig för något som inte finns – då kommer ångesten. Ångest över en rädsla som inte existerar.

 

Jag är trött och utmattad just nu, behöver sova, men har ju för fan ångest över att sova. Tänk om jag inte vaknar igen och då dö utan att säga hej då / farväl / på återseende..

 

Sitter nu istället och lyssnar på Beatles om att de minsann bara vill hålla handen. Skitsnack… Vilka nöjer sig med att bara hålla handen?

 

Så – jag har en ny länklista till höger som leder in till sidor som har med psykisk ohälsa att göra, både för oss drabbade, men även för anhöriga

 

 

700

Mörkret trycker ner mig, jag har vandrat som en osalig ande genom lägenheten, In i sovrummet under täcket, ut i köket för att ligga på golvet för att nu sitta ihopkrupen mellan bord och soffa på golvet. Jonas ligger och snarkar bakom mig.

 

Jag vill ut med Dipp, men mörkret skrämmer mig. Jag skrämmer mig, och mina tankar är svarta. Mitt ansikte är tomt och mina ögon är som två svarta hål. Det enda jag vill är slänga mig ut från balkongen, springa in till stan för att springa ifrån det svarta som bor i mitt bröst.

 

 

Det känns bara som livet är dödens väntrum, man får snällt stå i kö utan att tränga sig före. Snällt inta sin plats och vänta på sin tur. Jag kan se att många står före mig, många av dom vill inte stå där och jag får lust att knacka dom på axeln och säga “du kan få min plats, min plats i livet – jag vill inte ha denMen så får man inte göra, man får inte erbjuda sin köplats

 

Jag är rädd för döden, men livet skrämmer mig lika mycket. I livet har jag Jonas och jag är rädd att mina dödstankar, livsleda och ångest ska skrämma bort honom. Jag vill inte förlora honom eller livet. Vårat liv och Vår framtid. Därför står jag snällt kvar i kön utan att erbjuda min plats, försöker backa lite, allt för att få mer tid med Jonas och djuren.

 

Jag vill ropa på hjälpen, där jag ska finna en mening med att stanna kvar, Men allt tar sån lång tid, jag gör inget annat än väntar, men orken börjar tryta.. eller, det var länge sen den gjorde det, men jag står kvar. Står kvar på min plats i livet.

 

dödsångest, ångest, rädsla

Torsdag kväll, nyss ätit en sen middag – lövbiff med hasselbackspotatis och ett glas vin till det. Helt klart en bra måltid!

 

Kom in på facebook nyss och såg en fin minnesvideo till minnet av Carina, Celine Dion – my heart will go on, sen massa bilder på Carina. Mycket fint, men även sorg. Jag visste att hon inte ville fylla 40 år, men att det skulle vara så illa kunde jag inte tro. Hon valde att avsluta livet igår. Idag fyller hon just 40 år.

 

 

Jag har mest grubblat och tänkt mest hela dagen och rädslan över att förlora fler personer jag älskar finns där enormt starkt just nu. Inte förlust enbart genom dödsfall utan av andra anledningar också. Jag är livrädd att förlora Jonas. Totalt.. Men han finns här, han är min trygghet och Stolthet! Jag är Stolt som en tupp (höna?) över att han vill vara med just Mig. Men nu, rädslan. Den hänger så stark, som ett mörkt moln.

Man får aldrig ta någonting för givet, livet kan sluta nu, det kan vänta 40 år.

 

 

Have you ever told your mother
That she was more than god
And for all the life she gave you
You would give her twice as much
Have you ever told your father
You were angry that he left
And when both of you got older
Did you tell him you’d forgive
Yes I have

 

Have you ever loved your woman
With everything you got
Have you told her that without her
Life is really not a lot
Have you ever held your new born
And looked into his eyes
When you saw your own reflection
Were you man enough to cry
Yes I was

 

Should have done it long ago
Now I know
What I didn’t long ago
And I know that life gets shorter
Every day we lose a day
So I want you all to know
That I love you

 

What do we wait for
When we keep our feelings
Locked up and to ourselves
We hesitate but soon we all regret
When we find the door has closed
And we’re too late

 

Have you ever held a loaded gun
And pressed it to your head
Did you think of all the ones you loved
And the life that you have left
Have you ever told your friends
That they mean everything to you
Did you tell then that you’d be there
And help their dreams come true
Yes I have