Trasig, limmad och tillfälligt hel

Jag är nu hemma sen ett tag. jag blev limmad för de syr inte på vårdcentraler längre. Ena såret skulle behöva sys egentligen, men han limmade så fint men jag får inte duscha förrn tidigast i morgon kväll. Så jag får nöja mig med tvättlappar.

Jag får heller inte bära tungt på 4-5 dagar vilket innebär att jag inte kan ta Dipp då hon drar. Sist jag limmades så drog ju hon upp såret igen. Så, det är väl bara att lyda snällt. Men skammen lyser. Jag skäms inför Jonas och jag skäms för att veta att jag kommer att prata med mamma.

Läkaren då, en indier som bröt på danska och svenska. Svår att förstå men mycket bra! Han pratade om min relation till familjen och hur jag ville ha det. Jag sa det att jag saknar de allihop men att kontakten inte är som den en gång har varit.

Jag är dålig på att ringa också, men det är mycket för att jag skäms. De vet hur jag mår och frågar de hur jag mår så vet jag aldrig hur ärlig jag kan vara. Det gör ont att ljuga, men samtidigt så känns det jobbigt att vara ärlig för då blir det lite prat om det och jag vet inte Hur ja ska lägga fram allt.

Just nu tänker jag på min ena bror, han är det som oftast handskas bäst med det hela och jag vet att jag kan ringa till honom om det är något, det kan jag inte med de andra. Inte på samma sätt men jag kan heller inte säga varför.

De vet och det räcker. Det stannar mellan oss. Min ena bror har jag ju bott hos, innan jag flyttade till Emyhemmet och där fick jag mycket hjälp och stöd. De försökte förstå mig och mina svårigheter men då jag själv inte förstår så blir det svårt att förklara.

Men mycket är ju mina diagnoser som tyvärr styr mycket. Borderline är något jag hatar, det är ju den som gör att jag handlar känslor i svart eller vitt. Jag kan inte se de andra färgerna. Trots att jag vet att det är fel så är det inte så lätt att ändra sätt att tänka och känna.

Sen kan man ju bli av med den diagnosen och det hoppas jag att jag blir snart. Sen är jag ju bipolär också och det är kroniskt. Man har den och man kan fungera med rätt medicinering, Men det är svårt.

Jag har svårt att acceptera detta. jag skulle behöva en psykolog, men nu väntar först DBT och då ligger fokus på självskador. Ingen inre läkning. Jag behöver prata om det som får mig att må dåligt, men det är kö till psykolog.

Pratar jag med Michael så blir det fel. Han är ju som han ibland säger bara socionom, ibland kallar han sig för kurator. Men att ventilera det jag behöver så är han fel person. Men jag måste träffa honom snart. jag har tid till honom den 10 september först, och det är för länge.

Jag behöver helst träffa honom innan, så jag ska nog ta och ringa honom nu.

Ps. Ikväll är jag med i Karlavagnen, ska prata om varför jag inte vill ha barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *