Väntan, väntan, väntan, väntan…

15 mg Sobril. Snälla, ge mig inre lugn. Just nu känner jag mig allt annat än stark. Jag känner mig svag, så svag.

Jag måste resa mig upp, klä på mig mer kläder och ge mig ut med Dipp. Men någon skogspromenad blir det inte. Vem vet vad som gömmer sig bakom träden. Detta mörker som bor i mitt bröst, jag vet inte hur jag ska få ur det. Jag blir galen. Hur ska man stå ut? Mörker, drömmar om smärta, drömmar om psyk. Men jag vill inte läggas in igen. Men frågan bor i mig – kommer jag klara av att aldrig mer bli inlagd?

Sist varade det i 5 veckor och ändå kom jag nog ut för tidigt, för det han aldrig blivit riktigt ljust i mig. Nå väl.

På med kläder. Jag måste ge mig ut. Måste, måste, måste….. 


2 Responses to Väntan, väntan, väntan, väntan…

  1. Hoppas att Sobrilen ger dig lite lugn.
    Det är okej att vara svag, bara så att du vet <3
    Man behöver inte alltid vara stark (även fast man såklart vill det)
    Styrkekramar <3

    • Tack! Sobrilen verkar ta tid på sig, ångest och självskadetankar är enorma. Men jag ska klara mig..
      Tack för stöd <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>