Varför?

Jag vet inte. Men detta med ett sk. liv. Vad är det? Varför ska man dagligen behöva kämpa? Hur länge i så fall? Jag gör inget annat…. Idag har jag varit ute med Dipp vilket är bra för då slipper man känna av sin ångest på samma sätt. Jag har träffat min terapeut och då hade jag kameran med så jag kunde fota längs vägen.

Foto är bra, för då går jag in i vad jag ser och då slipper jag känna för mycket ångest. Men. Min kamera, jag vill ha tillbaka min riktiga kamera och mitt stativ. Men kameran ligger i tryggt förvar och det kommer kosta pengar för att få tillbaka den. Stampen. FAN! Stativet är hos mamma.

Jag vill ha båda delarna. Jag vet inte ens när jag kommer ha dessa saker i min hand. Men sen, kunna åka runt, olika parker och ställen, gärna andra städer. Bara gå in i allt som rör fotografering. Det är den bästa terapi man kan tänka sig. Visserligen ett sätt att fly.

Samma hemma. Igår rev jag ut allt ur sovrummet och tokstädade. Idag var det köket som fick sig en omgång. Visserligen behövs det, men inte av denna anledning. Nu är det flyktkänslan som ställer till det. Det är nu jag egentligen ska dra mig undan i ångestrummet och skriva vad jag känner.

Men jag är rädd. Rädd för känslan och rädd för orden som kommer att stå på pappret. Så. Istället sitter jag här och funderar. Men, jag fick höra en bra sak idag, hos terapeuten. Jag kan via dom få träna gratis hos F&S tisdagar och fredagar i 10 veckor.

Det vore super!! Fasta rutiner, få in träning och kanske kunna komma igång att även ta långpromenader här hemma också. En kick-start gällande träning. Så, jag har mailat till F&S och frågat om det är ensamträning eller grupp eftersom det rör sig om förmiddagar 2 dagar i veckan.

Men jag skulle tänka på det sa terapeuten tills vi ses nästa gång, men svaret känns lätt-. Sen skulle jag även fundera på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill jobba med. Men det är svårt att säga något specifikt. Jag vill må bra. bara må bra.. Inget mer. Sen pratade hon även om sysselsättning, att jag ska komma ut i någon form av sysselsättning några timmar i veckan och det gav mig panik!!

Då. jag måste åka med den och den bussen för att komma i rätt tid, för att vara där i si och så många timmar. Bara tanken ger mig panik!! Men, jag vet ju inte. När jag fått den typ av terapi jag behöver så kanske jag vill jobba. Nu känner jag bara att jag inte vill, men det är ju för att jag inte klarar det.

Men, när jag mår bättre, då kanske. Frågan är då bara – inom vad? 

Nå väl, nu ska jag rasta jycke, ta en dusch och sen slappa vidare här hemma, kanske med en hund eller katt i knät, eller kanske med huvudet på Brors mage framför en film. Vi får se. Det återstår att se.

IMG_9130

8 thoughts on “Varför?

  1. Om du har tid nån dag så kan vi gå runt Värmland och fota, jag har en hyfsad kamera (Canon eos 550d) 🙂 förresten så funkade inte din mailadress att skicka till! skicka igen om den blev fel!

  2. men är det inte förtidigt för dig att gå ut i någon sysselsättning? för även om de menar väl med att fråga så är det en hårfin gräns med att hjälpa och stjälpa när man är så skör (menar inte att trampa på dig med det ordvalet) som du är nu.

    jag tror att man själv känner ett behov efter något mer när man är redo för det. sedan att man även då känner rädsla och oro är naturligt. men när första känslan är panik så känns det helt upp åt väggarna.
    du har mer än fullt upp med att hålla ihop som det är nu.

    kram

    • Jo, när hon började ta upp sysselsättning fick jag panik, jag kan ju knappt åka in till stan 2 dagar i rad… Sen detta med träning, det är tisdagar och fredagar under 10 veckor, men kommer jag att lyckas ta mig iväg när det kommer kännas som ett tvång? När de betalar min träning, då måste jag ju utföra den. Men samtidigt, det är 2 dagar i veckan, men ändå ett måste..

      Kram

      • man kan ju alltid säga sakligt som det är för dig just nu. chansen att påbörja en sysselsättning försvinner ju inte. du ska alltid i första hand tänka på vad som är bra och sunt för dig, inte göra något bara för någon annan föreslår det.

        se det som en chans och utmaning, något som är bra för dig och gör inte mer än vad du kan beroende på dagsläget. visst betalar de, men jag kan inte att de vill att du ska krascha bara för att du vissa dagar inte klarar av att träna men ändå tar dig dit.

        du kan alltid åka in och träna i fem minuter och sedan åka hem. OCH känna dig mer än nöjd över det. att du har varit på buss och bland folk.
        du kan stanna hemma och utan att känna ångest över att du missade en träning, för att istället träna nästa gång.
        tanken bakom erbjudandet antar jag är till för att föra in något positivt i ditt liv, inte göra så att du känner dig tvingad och trängd? om det känns förjobbigt med det här kan du alltid tacka nej eller avbryta. jag tror de kommer förstå och känna att det är bra av dig att du är tydlig och läser av dina egna signaler.

        men glöm inte bort att det ska vara kul att träna och nästan alltid är det även om det är motigt innan. kul att utföra något som är bra för kropp och själ.
        en bättre sömn, bättre lust till att äta hälsosammare och regelbundet. en jämnare energi under dagen.
        tänk även på lugnet som kommer efter en träning. det är samma ämne, endorfin, som utsöndras i kroppen som vid självskadande.

        • Sant, det har du ju rätt i, jag får testa vad jag orkar och inte sätta för höga krav, känner jag att det blir för mycket så får jag ta ett steg tillbaka helt enkelt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *