Med demoner i blodet

Här sitter jag, röker, tittar på de få bilar och bussar som passerar. Blir knäpp på det inre som bråkar. Så, jag röker lite till.. Jag har funderat på att ringa psykakuten, men det är något som säger nej.

“Platsen Maria, du tar upp platsen…i onödan, du får ändå ingen hjälp, har du glömt det?”

Det är så det känns, hela tiden. Prat och mummel om mitt icke-värde. Borde inte tänka så, borde lära mig att lyssna och våga tro, tro på folk när de säger fina saker.

Fick ett brev av Bror förut, hittade det när han åkt till stan, han är livrädd för att jag ska lämna honom. Men nej, det har jag inga planer på att göra.

Så, varför envisas jag med att tycka att jag inte är värd något? Att jag är den folk skäms över.

Kan vara för att jag skäms för den jag är

Skäms för att vara jag. Som en annan boktitel,

” Zebraflickan”. Säger mycket…

“Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” 

“Zebraflickan”. Typ så

 

why is it so complicated?

Please, help me up
Please, help me up

Jag vet egentligen inte var jag ska börja.. Allt är bara trassligt i mig, nerver, demoner, ångest. Ensamhet. Fast, jag är ju inte ensam, men sen finns det saker som inte går att prata om. Förbjudet liksom, i min hjärna.

Men, det är mest för att det gör ont att sätta ord på allt, smärta liksom. Det blir bara för mycket som jag inte kan hantera, vet inte hur jag ska hantera saker utan att prata – att vara stum.

Dessa hårda känslor, jag känner att det bara finns en lösning, fast jag vet att det är en dålig lösning, men en dålig lösning är väl bättre än ingen? Nej, jag vet egentligen att det inte stämmer, men jag känner mig desperat efter en bättring, en bättring som egentligen är falsk.

Men vad ska jag göra liksom, jag skriver av mig, fine! Men sen då. Skriva är viktigt, utan bloggen så fungerar inget. Det är ventilen. Men det hjälper inte på samma sätt längre, jag kommer inte sluta skriva, men effekten är inte densamma längre. Det… Jag vet inte.

Jag ska sova på saken, har nästan dygnat nu, behöver verkligen sova. 

Men snälla – bestäm dig

Upp och ner mest hela tiden, en dag si, en annan dag så. Men det retar gallfeber på mig, ja – psyket alltså. Vaknade efter drygt 3 timmars sömn, på rätt gott humör.. Pratade med Jonna och spelade lite spel.

Sen tänkte jag att jag måste börja brottas med balkongnätet, förr eller senare och varför dra ut på det hela. Så, in med djuren från balkongen, flytta möbler, ut med 6 meter nät och 10 meter lina, buntband, 2 PVC-rör och 2 träreglar. Sen var det bara att sätta igång.

Bästa rören såg jag sen, för det står “Älskar Elfsborg” på dom och då blev man på gott humör. Nå väl, det hela tog väl lite mer än 2 timmar och när jag väl öppnade balkongdörren så satte jag mig vid bordet och Pepsi kom direkt och hoppade upp på bordet.

11062157_10153153914674580_6047366647852378416_n

Innan har bordet varit otäckt och bara fönstret har passat damen, som tur är. Hon har dock aldrig fått vara på balkongen ensam – värt att tillägga, utom i förrgår när jag missade en tid och fick bråttom ut.

Men hon har spenderat dagarna i blomlådan. men nu vågade hon sig upp på bordet. Måste dock finjustera det hela sen för just nu hänger det lite som en hängmatta i mitten, inte så att det sabbar säkerheten dock, men måste nog slänga upp något där med.

Men – när jag satt där på golvet och tråcklade repet genom öglor och skräp så kom den vansinniga ångesten. Pang. Bara så. Fattar liksom inte, kan kanske vara att jag inte är stabil och jag höll på med rep och nät på höga höjder. Dock inga direkta impulser att tala om som tur är!

Men ändå, ångest. Oavsett varför den kommer så hatar jag den lika mycket ändå. Sen har den typen av tanke dykt upp lite då och då.. Skrämmande, men jag får väl vara nöjd så länge impulserna håller sig på avstånd.

När ångesten släppte så kom den klassiska tröttheten, jag blir alltid så jävla trött av ångest, när den släppt – men det blir nog de flesta antar jag. Så jag hämtade täcke och kudde och la på golvet.

Det var rätt trivsamt, Pepsi låg under bordet, jag hade huvudet precis intill henne, så kom Dipp och la sig sked. Så låg vi, sen sträcker Dipp huvudet mot Pepsis baktassar varpå hon flyger upp för att bara vända sig om, så låg de nos mot nos, pussades lite och lekte lite försiktigt.

Sen fick Dipp värmeslag så först isklamp i handduk mot magen, sen gick blötte jag ner en handduk istället och la över henne. Så vid promenaden sen så kan jag lova att hon var duktigt lycklig över att fått bada.

Jag var minst lika lycklig när vi kom in för då var det min tur att kyla ner mig. Men, det är ändå skönt med sommar.. Men jag läste att sommaren tydligen är över för ett tag nu, enligt Aftonbladet. Men vi får se. Jag litar med på vädret självt än på meteorologerna 

 

Triggade eller inte?

Känner mig så less, det gör ont att vara mig. Jag försöker spela ett spel, även för mig själv. Kanske man mår bättre om det går att lura sig själv?!

Ligger mest och tänker på saker man kan göra, inte snälla saker dock. Jag vill inte tänka så, men när tankarna väl dykt upp så är det svårt att slå undan dom.

Försöker distrahera mig genom att hänga på Instagram och kolla in folks liv. Blir dock påmind om vilken skillnad det är mellan mig och de andra. De som orkar leva.

Men, ödet. Ibland slår det åt fel håll. Vissa blir utvalda till att ständigt kriga. Ibland vinner det onda. Man faller och gör sånt som “normala” människor inte gör. Man skadar sig.

Jag klarade lite mer än 4 månader… Sen föll jag och sen föll jag igen. Det sjuka är att jag inte ångrar mig. Jag ger mig själv vad jag förtjänar. Vad min hjärna tycker att jag förtjänar.

Sen, när man väl gjort det så är det så lätt att fastna i det hela, man gör det igen och igen. Sen “vill man” igen. Även fast man egentligen inte vill.

Det är så svårt att förklara, jag vill kunna sätta ord på det, så det blir mer förståeligt för andra, för er som inte är i samma värld.
Men nej, jag ska inte göra det nu, eller i morgon.

Nu ska jag röka, sen försöka sova. Måste sova för att stå ut. Jag försöker att inte visa mig svag och inte visa att det riktigt mörka är närvarande. Men det är svårt och då passar sömnen bäst

Ändrade planer

Vi åkte till stan, men det blev minsann ingen langos. Tyckte att ekonomin är värd att läggas på viktigare saker. Dessa langos är ju så små och kostar 70:- och nej. Då vill jag hellre ha kräm, något jag är sjukt sugen på nu.

Det sorgliga är att mamma inte säljer sin egen rabarberkräm här, för godare kräm får man nog leta efter! Utan att lyckas. Tycker att hon kan koka kräm, frysa in den och när den är djupfryst så lägger hon den i ett paket och skickar hit (ja mamma, jag vet att du läser ;) ).

Jag måste lära mig att göra egen kräm, på samma sätt som mamma… Nå väl, sluta fresta dig själv nu Maria!

Vi köpte glass istället, vi skulle köpt mjukglass men kön var sjukt lång så vi gick till Ica och köpte vanlig GB istället och jag har hittat en ny favorit, Magnum black från början, sen testade jag deras Frosen yoghurt och jisses vad fräsch smak!!

Var hemma sen vid 21 och jag satt på balkongen en timme innan jag gick ut med Dipp. Vi har en som älskar balkongen, men som tur är så är hon rädd för bordet för det är långt till marken.

11707515_10153151679954580_4759751680227744589_n

Vi har inte fått upp nätet än för vi vet inte hur vi ska fästa pinnarna i hörnet, men vi kommer väl på det snart hoppas jag. Vore skönt att kunna ha öppet dygnet runt men nu vågar jag inte lämna Pepsi ensam.

Fick panik i morse när boendestödet skulle komma, hade glömt bort det först så när jag väl skulle möta honom på parkeringen så fick jag bråttom och glömde att stänga balkongdörren och kom på det när vi var tillbaka från promenaden.

Men han var så snäll, för han frågade om han skulle hjälpa mig att titta på marken och buskarna innan jag gick upp, ifall hon hade hoppat/ramlat. Men vi kikade mest runt för jag var rädd att hon skulle hitta på någonting om hon hörde mig nere på marken så jag gick upp och då låg hon så gott på smultronplantorna och sov så gott 

Men, nu ska jag avsluta detta, ta en cigg, medicinerna och sen försöka sova… Det finns en svartvit dam som snarkar gott och det över min sänghalva om jag känner henne rätt

Dessa tankar och känslor

Haft boendestöd här idag och sen ringde M från Solhem som jag trodde skulle bli en form av terapeut eller liknande. Men, han kollade läget och sa att jag blir uppringd av en sköterska nästa vecka, och det för att kolla läget eftersom jag är så dålig på att ringa när det är jobbigt.

Men ja.. ett samtal blir det och sen är allt som vanligt igen. Inläggning och medicin med andra ord. Men men… snart ska vi till stan och äta langos.. Och lyssna på Hasse Andersson.. 

Sista gången det är sommartorsdag så kommer visst Ola Salo, då blir det mer langos för min del. Om den här är lika god som den som är på Sweden Rock. Utbudet är inte lika stort men det gör inget.

Så, nu blir det kaffe – ångesten är elak och jag försöker att överleva. Det sägs att det går, det är inte omöjligt även fast det känns så. 

Snabbt inlägg bara

Var ju i Varberg med Berggården igår och här kommer lite bilder, klicka på bilden så ser ni lite i alla fall

brännis

Kamphund?

11666182_1002204483147596_1323956797239753218_n

Kan man verkligen göra så här på en kamphund? Utan att näven ryker? Nej, exakt.. men detta är, hos vissa en kamphund, men enligt stamtavlan så är det en “Staffordshire Bull Terrier” vid namn Tindra. Sen detta med kamphund, det ät lite av ett ord jag inte gillar och det är även intern humor mellan mig och Tindras matte Gwen.

En dag snart (hoppas jag) så ska jag få träffa Tindra.. eller ja, Gwen också så klart. Jag är helt såld på denna jycke.. hon är verkligen fin.. Fast, efter att Dipp bokstavligen dök in i mitt liv så ser jag på hundar med andra ögon nu.

Men en liten lunde, Silje var den som började men henne träffade jag bara under någon timme typ. Nå väl. Här är en bättre bild på Tindra 

35841_128625413838845_601097_n

 

TIPS

Detta kanske är ett nytt tips för er, men för mig var det nytt – så jag delar med mig… Det var en från mobila teamet som var här och han hade katt och ett bra tips på hur man får bort pälsen i tvätten.

Skursvamp-kantig-4-4-cm-x-9-5-cm-x-7-cm-gul-med-handtag-19964_b_0

Ta en svamp, klipp bort den gröna ytan och tvätta den gula delen som vanligt med kläderna, den suger visst bort mycket päls från kläder, sängkläder, dukar, gardiner and you name it!

 

Sluta tro så jävla mycket

Idag var det dags för en träff på Solhem med en som jag hade som terapeut typ innan jag började på DBT, så äntligen någon att prata med, äntligen någon som kan komma med råd, äntligen någon som kan hjälpa mig till en trygg plattform i livet så stormarna blir lättare att härda ut.

Hjälp

Men ack så fel man kan ha. Vi träffades, jag berättade öppenhjärtligt hur jag mådde, alla inläggningar, alla destruktiva tankar, handlingar och impulser. Sen blev det jobbigt så jag valde att vika av spåret en liten stund, det var ändå bara 10 minuter kvar av vår tid.. så jag vill inte krascha precis innan jag ska gå.

Sen frågade jag om vilken typ av kontakt det är tänkt att vi ska ha och då säger han att han går på semester så vi hinner inte träffas mer innan han går, sen kommer ju K tillbaka om 2 veckor så de 2 veckorna jag står utan så skulle jag Kanske, bara kanske – bli uppringd en gång i veckan. Alltså 2 gånger totalt.

Han skulle kolla upp det så återkommer han på fredag. Sen när de 2 veckorna är över så blir det nästan som innan, mår jag skit så ringer jag in till henne jag har som kontaktperson, förut så har jag då blivit inlagd på obs:en (48-timmarsvård) men eftersom den avdelningen alltid är stängd på helger och nu även hela sommaren, så vad som egentligen händer i sommar vet jag inte.

Trodde verkligen på vården denna gång, ytterligare en gång har jag öppnat mig för mycket för att sen stå ensam med minnet helt öppet. Aldrig mer att jag ska tro på dom. Är det ens någon mening med att öppna sig i fortsättningen?

När jag väl öppnar sig så motas mina ord och känslor bort. Undrar när det är min tur att få hjälp, om det nu någonsin blir min tur. Dags att ge upp nu Maria.

Stå på dina egna ben nu