Irriterad?

127

Vill inte nämna några namn, men i morse så var det en som skrev att “det märks ju att du är irriterad” och där måste jag säga både ja och nej. Jag är inte irriterad på någon person, men jag känner mig irriterad, frustrerad och arg – men fortfarande inte på någon person. Det är detta med ångest. Den blir värre för varje dag och det har varit så länge nu.

Därför känner jag dessa känslor, jag blir så frustrerad på all ångest, på depressionen, på djupet där jag befinner mig. Det blev bättre en kort stund efter att jag blev utskriven från psyk, men sen vände det igen. Så, jag mår bara dåligt. Det var länge sedan jag var så här djupt, få så stark ångest varje dag.

Jag orkar inte prata med någon. Jag bara sitter. Försöker fokusera mig på saker för att glömma bort de jobbiga känslorna. Jag skriver krislistor för att testa om något kan funka, jag googlar folks krislistor för att få tips på vad jag kan göra men ingenting vill fungera. Vissa saker, som tex städa, då glömmer jag för stunden men skiten kommer tillbaka så fort jag slutar.

Men jag orkar inte vara fysiskt aktiv hela dagarna, då kommer min förväntansångest. Så jag blir så trött, arg, irriterad, förbannad, ledsen, uppgiven… Ja, ni förstår. Men det är bara mot mina känslor. Det finns folk som försöker stötta, men jag lyckas inte ens ta åt mig av det. Ingenting vill fastna och jag blir bara less.

Men inte på dig!


Värmande kommentarer

dagens-citat

Att vakna och kolla bloggen och mötas av en kommentar som denna – fin start på dagen

“Hej fina du. 

Jag hamnade på din blogg när jag googlade på “jag står inte ut med min svartsjuka”… För jag kan väl inte vara ensammast i världen om denna känsla? 

Tycker du beskriver dina känslor så bra, och jag känner så igen mig, även om jag förstår efter att ha läst flera av dina fina inlägg samt den senaste jag nu svarar på, att det är mer än svartsjuka i ditt fall. 

Ville bara förmedla egentligen ett STORT TACK för att du så öppet skriver om ditt helvete, och att det fick mig att gråta av lättnad och igenkännande. Jag är inte ensam om att må så dåligt  pga dålig självkänsla, fel tankar och en svartsjuka som saknar motstycke. 

Viker tummarna och hoppas på att du får en bra dag idag! 

Kram, Mirja”

Behöver jag säga att det känns fint :)


Måste ringa

Ärligt, jag måste ringa min terapeut, jag fixar inte detta, jag har testat allt som går för att lätta min ångest. Den blir kraftigare för varje dag som går och börjar tidigare och tidigare. I morse vaknade jag med skiten och jag somnade av skiten igår. Och nu. Huvudet spränger för att jag är så spänd, jag kan inte slappna av.

Tog Stesolid innan men nej. Den hjälpte ytterst lite efter ett tag men ångesten vann. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet verkligen inte. Jag har försökt att distrahera mig idag, men nu. Vid 15-tiden gav jag upp, kollade vilopulsen för att se hur den låg till och efter det tog jag Stesolid. Jag försöker sova men det går inte.

10648360_10152576452959580_3927227783842509272_o

Tankar på saker som jag inte vet vad det är snurrar, försöker komma på vad som utlöser allt men jag kan inte komma på. Eller till viss del, jag skrev ju ett brev till både Bror och terapeuten om tiden hos Honom och efter det så har allt brakat utför totalt, den ständiga rädslan övervinner, jag vågar inte göra något. Bara så rädd.

Jag är dock rädd att ringa DBT-telefonen för jag är rädd att hon ska säga att jag ska åka in, och jag vägrar. Kan andra reda ut ångest hemma så ska väl jag också klara det?! Jag måste. Bror åker ju aldrig in och jag envisas med tanken att kan han så kan jag. Jag vill klara mig hemma, men jag vet bara inte vad och hur jag ska göra. Vet inte.

 


Hemsk natt

Gårdagen – dagen med hemsk ångest, var först på DBT och sen gick jag och Bror runt på stan, när han sen skulle på möte med balans så åkte jag hem, tog Dipp det första jag gjorde och sen tog jag nattmedicinerna redan vid 18:40 för jag hade sån ångest. Så jag vågade inte vara uppe ensam.

Somnade och vaknade till en snabbis på kvällen och somnade sen om. Sen kom mardrömmarna, jag var jagade av mina ex genom en mörk skog, de alla var hack i häl och Bror försökte komma ifatt för att rädda mig men han klev fel många gånger, hamnade i sån kvicksand så han sjönk till bröstkorgen, jag såg allt detta, hur de andra var efter mig och hur Bror sjönk.

blogga

Jag sprang och sprang men ville bara tillbaka för att hjälpa Bror, men jag vågade inte. han tog sig upp och tog upp jakten och sen samma sak igen, han sjönk så flera gånger men kämpade för att kunna hjälpa mig men han nådde aldrig fram.

Bara jag. Jag och dom. De var många och jag var ensam. Sprang, sprang och sprang. Snubblade över trädrötter, kravlade mig upp och fortsatte springa med eftersom jag snubblade så kom de närmare mig och tillslut var de så nära så de nuddade min arm, sen vaknade jag. Skenande puls, tvingade mig upp, ut i köket och rökte men ångesten var så stark så jag försökte somna om och då kom drömmen tillbaka.

Nu har jag varit vaken i 3 timmar, röjt i köket, försökt att skriva med har varit så skakis så jag kunde knappt hålla pennan. Men nu, sitter här och pulsen är fortfarande hög. Känner mig bara rädd. Det har varit så mycket av sånt länge nu. Inte mardrömmar men svår ångest och kronisk rädsla så fort jag är ensam. Även rädsla när Bror är hemma men mycket värre när jag är ensam.

Jag som har tänkt länge nu att jag ska ta Dipp och gå till skogen, men jag vågar knappt lämna lägenheten. Jag börjar bi galen, jag vet inte var jag ska ta vägen snart. Jag vet verkligen inte. Är bara rädd


Balans i Borås

logo

Vill meddela att det finns en balansgrupp i Borås/Sjuhärad som riktar sig till bipolära och unipolära.

Vi träffas på gamla Textilmuseet i Borås, vi träffas varje tisdag mellan 17:00-19:15

För vidare kontakt så maila till:  balans.borassjuharad@gmail.com

Alternativt, klicka på bilden så kommer du vidare så du kan läsa mer övergripande om allt som händer inom balans och vad vi vill förändra, påverka och jobba med.


But why?

Förväntansångest. Jobbigt och svårt att bli av med. Den dyker nästan alltid upp, när jag har unnat mig lite glädje i tillvaron. Det är så att man riktigt drar sig för roliga saker för att slippa ångesten som kommer. När det gäller förväntansångest, då hjälper inga mediciner, inte på mig i alla fall. Sen blir det en ond spiral av allt.

Men vetskapen om det gör ändå inte så att saken blir lättare, allt står bara still. Men – jag har haft en fin kväll på Borås arena, slutade dock med att jag fick sätta mig ner och se matchen för mitt inre. En förlust, årets sista hemmamatch och ett sånt slut. Jag hade verkligen stor förhoppning inför kvällen. Elfsborg började riktigt vasst och det var kul att se.

Men nu är vi hemma, jag funderar på att lägga mig, men samtidigt så kan jag ju inte gå och lägga mig så fort det blir lite jobbigt, det inser jag. Men nu kan jag även skylla på att det är sent, så jag kan lägga mig med gott samvete.

Annars, jag känner mig så lättirriterad, blir dock alltid det när jag är i en riktig down-period, men även fast jag vet det så hatar jag känslan av irritation. Men vem gör inte det?

Nå väl.. Nu lägger jag ner. Har inte så mycket annat att göra, så det blir nog en bok eller så.. I morgon ska jag slita ut allt från stora garderoben för jag Ska hitta mitt stativ!! Vill lära mig att ta bilder i mörker och utan stativ är det näst intill omöjligt.. Så det blir min måndag, sen blir det skog med man och hund om allt blir som planerat :)


Dagens hemtjänst

För några veckor sedan så fick jag se hur min svärmors toalett såg ut. Jag skrev en tydlig lapp till personalen inom hemtjänsten och frågade om de vill att deras toalett ser ut så, sen en massa annat och att de ska städa, min svärmor betalar för hemtjänsten, de slarvar med städ i övriga lägenheten också, det brukar vi få göra åt henne.

Men toaletten, det är en jävla katastrof!! Lappen jag skrev tog de ner och sen kollade vi igår hur det såg ut, men trots min lapp hade Inget hänt, så vi tog bild på eländet för att skicka till chefen och även till tidningen. Det är en ren(?) skandal!! Eller vad säger du…

10736345_10152777121345890_1728874780_o