Lösenordsskyddad: IBS-ångest

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

En dag av saknad

En hel del av mina husdjur har passerat regnbågsbron. Vissa saknar jag mer än andra och idag är en dag då saknaden efter Zelda är enorm. jag saknar att ha henne bredvid mig i soffan, att en ångestfylld dag få borra ner näsan i pälsen bakom öronen, där pälsen är så mjuk.

603653_10152091785539580_453363146_n

Jag och min dåvarande partner skaffade henne och det var i en period i mitt liv då jag mådde dåligt, riktigt dåligt och Zelda gav mig en enorm trygghet. Andra djur som finns där på andra sidan är Rocky, Fjant, Russin, Olga, Rubens och Rembrandt.

Sen tidigare har jag en hel hög med katter, men de som betytt mest för mig är Ludde, Ozzy och Oskar. Men idag är det Zelda!

Kanin är ett djur jag verkligen saknar att ha. Helt underbara djur i min värld. Men Zelda, ingen kommer att betyda så mycket som hon gjorde. Älskade, älskade du! Tack för allt du  gjorde! ♥

Jag har tydligen blivit bättre..

… jag säger ifrån om jag tycker det behövs, jag säger vad jag tycker och tänker i en viss situation. Men det finns ett stort Men! Oftast är jag för impulsiv, så jag tänker sällan på Hur jag formulerar mig.

Det slutar oftast med att jag omedvetet sårar min omgivning. Jag formulerar mig även fel i hur jag skriver. Jag skriver, publicerar och tänker inte på hur jag formulerat mig förrän någon kommenterar det jag skrivit.

Det är något som jag själv blir frustrerad över, för jag vill inte såra – det är det sista jag vill göra. Jag vill kunna säga vad jag tycker, tänker och känner. Men det blir så fel. Så himla fel.

När saken väl är sagd så kan jag inte gå tillbaka och sudda ut det hela. Jag kan be om ursäkt, men det jag sagt har personen hört. Jag kan inte ändra mig. Men även där, jag har blivit bättre på att säga förlåt. Det är svårt. Samma sak att säga tack. Hur ska folk veta att jag är tacksam om jag inte säger det?

Det fungerar inte så. Men, jag jobbar med det. Jobbar hårt och varje dag. Jag tar mig framåt, det tar tid, men jag tar mig framåt och det är kanske det viktiga. Men jag måste lära mig att tänka innan jag talar.

Nå väl. Var ute med Dipp innan och vi gick en skogsslinga som vi brukar ta. Självklart så badade hon och trasslade in sig runt träd, buskar och stockar – samtidigt. Hon hade så mycket spring i sina små ben!

Sen hittade hon så klart en pinne – eller ja, något trädliknande på 2 meter och den bar hon med sig en lång sträcka. Sen fick vi ta vägen ner mot Viskan så hon fick bada – igen, för det behövdes.

Men nu är vi hemma och vi har en lycklig men trött liten hund som sover gott. Sen blir det ut till skogs. Hon behöver få utlopp för mer energi. Vackra hund!

575268_10151478861339580_1272456421_n

Klicka på bilden, glöm inte att rösta! Ni kan rösta en gång per dygn, så fortsätt rösta så vi kan vara en av de 5 som vinner! Priserna är:

  • Kylväska som går att bära som en ryggsäck
  • Picknick-filt med djurmönster
  • Första hjälpen-kit för djur
  • Ihopvikpar vattenflaska med karbinhake
  • 2-pack muggar i keramik med djurmönster

Gårdagen av känslor och dagens start

Gårdagen var av många olika känslor. Riktigt tuff ångest mesta delen av dagen, men på kvällen ändrade allt karaktär. Jag använde mig av färdigheter, jag bad om ursäkt, jag tackade alla som finns där. Så kvällen var rätt okej.

Trodde inte att jag skulle somna i första taget, men det hade jag inga problem med trots att jag sov mellan 15-19. Sen somnade jag igen vid kanske, 22-tiden.

Vaknade i morse, vet dock inte när riktigt, men då kom alla känslorna tillbaka. Oro, ångest, rädsla… allt jobbigt man kan tänka på. Nu är klockan 10:15 och jag har läst igenom alla bloggar jag följer plus hittat några nya att följa.

Jag har en hel del som jag läser men behöver rensa upp. Jag har ju min länklista men där läser jag typ enbart de som är märkta med en * både före och efter namnet, det är de jag följer varje dag, sen har jag en hel del sparat som bokmärken i datorn.

Så det blir en hel del, men det känns bra att kunna läsa, många som har liknande problem som mig, men även såna som har mått som jag och hur de har kommit ur allt det jobbiga.

Bloggar är viktiga för mig. Sen för någon vecka sedan så bestämde jag mig för at ha nyhetsförbud, eftersom det är för jobbigt att läsa om allt elände. Men det höll jag i en dag max, nu är jag tillbaka. Aftonbladet är det första jag kollar när jag vaknar på morgonen.

Men, idag verkar det som att det ska bi fint väder så troligtvis kommer vi gå till skogen, vårat smultronställe och fika, titta på  Dipp när hon badar och beter sig alldeles underbart!

Det var allt för nu – hoppas mina känslor vänder när vi kommer ut. För just nu är jag väldigt instabil

Tack!

Också ett ord som jag har väldigt svårt att säga. Om jag får komplimanger, positiv kritik och att folk tror på mig, då har jag svårt för det lilla ordet tack! Vet dock inte varför!

tack2bf25c325b6r2balla2bfina

Men, nu måste jag rikta ett stort tack till min DBT-grupp som är fantastisk, fasar redan för den dagen vi splittras och nya kommer in. Även ett tack till alla som tror på mig och hejar på mig – tror att jag kommer att klara detta och att senare få må bra!

Tack även till alla er änglar som hjälper mig och Jonas när vi har det svårt, jag väljer att inte nämna några namn på alla som förtjänar ett tack, för det skulle bara kännas pinsamt att glömma någon.

Jag är så otroligt glad och tacksam som får ha er i mitt liv! Det är inte alla som har det så bra på den biten som vi har, många gånger, särskilt när allt känns tungt, då känner jag mig mest ensam i hela världen, då ser jag verkligen ingenting som lockar, inga vänner, ingen som tror på mig.

Jag känner mig bara tom & ensam. Men, jag vet att jag/vi egentligen har ett oerhört stort stöd runt oss, folk som hjälper oss & tror på oss.

Det är något som många inte har. Det finns verkligen folk som är ensamma men det är inte vi! Visst, jag orkar sällan träffa folk, liten släng av social fobi, men det löser sig nog också. Men, oavsett om jag träffar folk eller inte så finns de där, på alla sätt! Så – Tack för allt stöd!

Förlåt!

Ett ord som tyvärr inte lämnar min mun så många gånger. Även om jag vet att det behövs så har jag så himla svårt att säga det. Jag måste typ förbereda mig i ett ex antal timmar.

Jag fattar inte varför det ska vara så svårt. Att säga förlåt är att erkänna att man sagt något fel, gjort något fel, formulerat sig fel och säger då jag förlåt så känner jag att det är värt att trycka ner mig ännu mer för jag gör ändå bara fel.

Sjuk tanke kanske, men så fungerar jag. Jag sa dock det ordet nyss men det var svårt. Riktigt svårt, men det tar sig. Jag har även blivit bättre på att hävda mig och säga till när något inte känns riktigt bra.

Inte alltid, men det händer och det har aldrig hänt innan. Jag får oerhört mycket pepp här hemma och så fort jag lyckas så peppar Jonas mig ännu mer och tycker att det är jättebra att jag säger som jag tycker och även står för det.

Det är svårt, men det kommer sakta men säkert. Sen finns det dock dagar då jag inte klarar av det, det händer oftare men samtidigt, det är på väg åt det andra hållet.

Som tidigare så sa jag en grej till Jonas som bara blev så felformulerad och tonfallet var helt fel. Jag gick ut med Dipp och sen var vi i olika rum, jag gick undan för jag skämdes som fan!

IMAG0180

Vi bråkade inte, men jag satte tonfallet helt fel. Men jag har bett om ursäkt. Det känns riktigt bra, men fram till att orden kom så skämdes jag som fan. Därför kunde jag inte med att sitta kvar i vardagsrummet, så jag drog mig undan till sovrummet med Dipp.

Men återigen. Jag sa förlåt! Det var jobbigt, riktigt jobbigt, men nu känner jag nästan en smula stolthet! Jag, Maria – sa förlåt!

Så var det den muntliga delen

Folk vill att jag ska berätta hur jag känner. Så när jag gör det så formulerar jag mig helt fucked så allt blir bara fel och folk deppar ihop tack vare mig.

Nä, jag ska nog vara en mussla trots allt. Tills jag lär mig att tänka INNAN jag pratar. Måste formulera orden i huvudet innan jag säger dom. Inte bara häva ur mig orden för då blir det bara fel.

Jag vet det och ändå lär jag mig aldrig. Särskilt inte när jag mår dåligt

Inget konstigt, jag börjar bli van

Tisdag, innebär DBT-träffen med den andra i gruppen. Även fast det är en så pass bra grupp och att jag känner mig trygg så fick jag ändå världens ångest. En i gruppen stod hos mig och försökte lugna mig och sen kom en av ledarna och tog med mig ut så jag tillsammans med henne gjorde en mindfulnessövning.

klumpen

Det lyckades dock inte, blev för stressad av alla ljud även fast det var meningen att jag skulle observera vad jag hörde, såg och kände. Att jag skulle känna allt, hon försökte få ur mig det positiva, men det ville inte fungera.

Men, jag var med under hela tiden och efter det så skulle jag handla innan jag åkte hem. Försökte nå Jonas men han är typ omöjlig att nå :p

Men, jag tog mig på väldigt skakiga och svaga ben fram till apoteket där jag hämtade ut en medicin till Jonas och sen in på Ica. Jag visste vad jag skulle ha, jag visste var allting fanns, jag hade en lista att gå efter och jag gick förbi det jag letade efter typ 100 gånger.

Tillslut fick en personal visa mig var sakerna fanns. Vi har döpt det tillståndet till “Ullared-blicken” för när vi var där så mådde jag som idag och jag sa högt, eller alltså, så Jonas och Åsa skulle höra, så gick jag som i ett mantra där jag sa att “Jag måste ha en jacka, var finns jackorna”

Bara det att när jag höll på så, då var vi på just avdelningen där det enbart finns jackor. Men jag såg ingen. Såg allt suddigt och det var samma sak idag. Så otäckt!!! Men, jag tog mig hem, åt lite banan och sen la jag mig för att få vila en stund.

Att ha sån vidrig ångest tar verkligen på krafterna. Minst sagt! Lyckades sova i typ 1 timme och nu känner jag mig lite piggare. Det som är jobbigt är att en sak som framkallar min ångest nu är att jag blir så torr i munnen av Lamotrigin och så pass torr att jag inte ens kan svälja mitt eget saliv.

När jag försöker så fastnar det i halsen och det känns som att jag ska kvävas. Sen har jag börjat med en grej som jag gjorde ofta förr och det är att dra tungan hårt längst gom och tänder, så nu är tungan helt sårig.

Så, ja. Jag fortsätter kämpa! Gruppen är suverän och jag fasar för sommaruppehållet då vi kommer splittras, några i gruppen har gått längre tid än mig, så de slutar nu till sommaren.

Det betyder att släppa in ytterligare nya människor.. Och när jag tänker på starten till hösten och den nya gruppen kommer så tänker jag Redan att då är det snart höst och vinter och det innebär vinterkräksjuka.

Helt vansinne att tänka så långt framåt, så det får mig nu att gå iväg och göra en mindfulnessövning så jag kommer tillbaka till Här och nu!

Så nu smiter jag till köket.

DBT-tänk

Här är de olika faserna som DBT:n är uppbyggt runt

Prefas: Orientering, överenskommelse, allians och kontrakt.
• Fas 1: Stabilitet och säkerhet. Att minska/ få bort självskador, suicidala tankar och suicidala handlingar. Att öka färdigheter i medveten närvaro, att reglera känslor, skapa och bevara goda relationer samt att stå ut i kris.
• Fas 2: Att blicka bakåt – Att förstå sig själv utifrån sin historia. Att bearbeta och kunna leva med trauman och sorg. Att kunna använda nya färdigheter i många olika vardagliga situationer – s k generalisering
• Fas 3: Att blicka framåt och uppnå personliga mål – sysselsättning, boende, relationer, intressen, drömmar, visioner etc.
• Fas 4: Att leva i medveten närvaro, varaktig livsvilja, motivation och engagemang i sitt eget liv.

Och visst, jag kan fatta grejen, men samtidigt så tycker jag att fas 1  & 2 går lite hand i hand. Om jag vet vad som ger mig ångest så ska jag göra en kedjeanalys, men att sen inte få prata om det känns konstigt.

Jag behöver ju få ur mig saker, det är viktigt men ja. Sen när jag ser hur många faser det rör sig om och att jag vet att fas 1 & 2 kommer ta tid, då förstår jag vilken helvetes resa som väntar.

Det kommer bli tufft, riktigt tufft men jag ska ta mig igenom det. Jag måste. Det är min chans till att bli frisk. Eller, så frisk som jag kan bli. Det bipoära och min ADD kommer följa mig resten av livet men jag kommer kunna hantera det med hjälp av medveten närvaro och mediciner.

Men jag har inte kommit till den punkt då jag accepterar mina svårigheter. Antar att det kommer, frågan är bara när.

 

Återigen ändrade planer

Klockan är nu 21:30 och vi har precis kommit hem från föreläsningen om suicidprevention. Jobbigt att lyssna på men väldigt intressant och lärorikt! Om han kommer tillbaka igen så kommer jag rekommendera alla att gå..

Vi hade turen att få åka med Christine, något jag är tacksam för eftersom vi bara har 1 busskort, så hade det inte varit för henne så hade bara en av mig och Jonas som kunnat gå. Men nu löste det sig!

Nå väl, måndagsångest – sätter sig i magen, den krampar, mullrar och stryps långsamt. DBT i morgon, alltid ångest dagen innan, idag värre än vanligt eftersom jag vaknade med ångest och den blev bara värre och värre.

Nu känner jag dock ett litet lugn för att nu har jag gjort något, jag har träffat folk även fast det var sjukt jobbigt. Jonas satt och knådade lite över nacken och masserade mina handflator.

Nu är han ute med Dipp och sen ska vi kolla på film, eller Jonas tittar och jag sover med huvudet i hans knä som vanligt. Han kollar och pillar mig i håret, något som jag verkligen uppskattar.

Det är något som brukar fungera avslappnande. Det andra är skogen. I morgon när jag kommer hem från DBT:n så ska vi gå till vårat egna smultronställe som vi hittat. Ett ställer som är vårat, dit vi aldrig kommer ta med någon.

Vi vet att vi inte är ensamma där för vi ser små tecken men det är inga som vi känner, vad vi vet. Och nästa vecka planerar vi in en tältning där om vädret håller i sig.

Sen måste jag bara be er igen att rösta på Dipp i Agrias vårtävling

Klicka på den markerade texten så kommer ni rätt på en gång :) Men, nu ska jag hälla i mig 3 liter vatten, blir så vansinnigt torr i munnen av medicinen, Lamorigin om vi ska vara exakta.

Fan, nu kom ångvälten och Jonas in och det första Jonas sa var hur mycket klockan är.. Fan, dagen är snart slut. Måste lägga mig snart, men först film!

Förresten, klicka på bilden!

575268_10151478861339580_1272456421_n