Ett inlägg som betyder glädje och tacksamhet

Jag vet inte riktigt om jag får gå ut med namn, så för att inte göra något dumt så får han vara hemlig. Det är en man, som vi pratar med ibland, han mailade mig igår och frågade om vi var intresserade.

11175014_10152974307229580_1070241881766012666_n

Och ja, klart som tusan jag inte sa nej liksom :) Denna match blir lite speciell, jag har aldrig haft sittplats innan, har alltid stått i klacken, så det ska bli kul att dels se klacken från andra sidan, sen se matchen ur en helt annan vinkel.

Då åker kameran med kan jag lova! Sen kaffe i halvtidspausen. Gå på fotboll, att vara där när det händer! Ska bli riktigt kul!! Känner mig sjukt hemma på ståplats, men detta blir en ny erfarenhet.

Ska bli riktigt kul om jag får säga mitt. Han som gav oss biljetterna skulle se vad han kan göra mer, om han kan hjälpa oss att gå på mer matcher. Så jag är så himla glad och tacksam över att han tänker på oss!! 

Alla skeva tankar och skam

Jag misstänker att någon i alla fall har läst debattartikeln om Lisa som skriver om sin ortorexi.
Jag läser den flera gånger om dan och känner bara sån avund över hennes disciplin. Jag vill också vara hård när det gäller mat och träning. Bara äta nyttigt om jag ens ska äta.

Jag vill helst låta bli att äta helt, men jag vet att jag måste äta, men det tar emot. Jag vill och behöver träna, men jag har så himla svårt att komma igång..
Sen läsa om henne, jag vill också kunna träna.. Jag kommer bara inte igång, men just att jag känner sån avund över människor som lever så.

Känner inte så gentemot de som tränar på ett nyttigt sätt, bara de som övertränar liksom..  Det är lite som att jag behöver det för att byta destruktiv handling, byta till något som inte syns..

Jag vet inte i vilka trådar jag ska börja.
Har ingen hjälp av psykiatrin, de anser att jag inte är redo för terapi. Låter sjukt, men för mig låter det som att jag är i för dåligt skick, att jag måste bli “friskare” innan jag kan få hjälp.

Eller jag har en som jag träffar, men vi pratar inte om mina problem, vi pratar om min framtid och ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte, jag är inte redo för terapi för att jag inte kan koncentrera mig på ett samtal så pass länge, mina tankar skenar iväg.

Men jag vet inte hur jag ska kunna hålla fokus, jag menar – jag vill ju ha hjälp, jag behöver hjälp att hitta verktyg till att ersätta ss-handlingar genom att klara av ångesten på ett annat sätt.

Men min koncentration, jag kan ju inte hjälpa att jag inte kan hålla fokus länge nog, men jag behöver ju fortfarande hjälp. Jag var dock nära på att ringa henne härom dagen, för jag kände att jag behövde åka in.

Jag har ju i min vårdplan att jag ringer henne så får jag en planerad inläggning på obs:en och då under 2 dygn. Men sen vill jag ju klara mig ändå. Det är så mycket som bor i mig nu. 

Jag vet inte hur jag ska hantera saker. Sen är jag förbannad på att jag är så lat. Jag gör ju inget vettigt känns det som även fast jag vet att jag gör saker hemma som rör just hemmet, men när det gäller mig – jag rör mig ju aldrig.

Jag väger mig hela tiden, blir arg över att jag inte gått ner i vikt, men hur ska jag gå ner om jag inte tränar? 

Jag har så mycket skeva och sjuka tankar, det vet jag men jag vet inte hur jag ska lära mig att tänka rätt. Allt blir bara fel. FEL

Lösenordsskyddad: Bara en jobbig kväll

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Fart och fläng

Somnade rätt tidigt igår tror jag, ångesten styr mig just nu, det är för mycket av allt liksom. Men, jag var tvungen att gå upp tidigt för jag skulle träffa världens bästa läkare för sista gången.

Det finns (fanns) 2 läkare på öppenpsyk där jag går, men nu har båda sagt upp sig så det finns ingen möjlighet att träffa någon nu förrän i september. Så det kändes trist.. men det gick bra. Jag har ju Stesolid som behovsmedicin men den fungerar ju inte även fast jag kompletterar med 3 Lergigan.

Berättade det för S. så han kollade vad jag har haft innan och vad jag inte testat, så nu fick jag Temesta och hoppas på dom. Sen skulle jag möta Bror vid sjukhuset för han skulle in med ryggen och allt, men han försov sig, så jag hämtade ut vår medicin och tänkte plocka 2 cacher innan jag åkte hem.

Men GPS:en i telefonen började dumma sig, ena stunden så var jag 0,54 meter ifrån ena cachen, sen utan att jag rörde mig en meter så påstod appen att jag gått över gatan 180 meter bort. Kollade då med de 2 andra apparna jag har och det gick bättre…ett tag, sen var det samma sak där.

Så jag tänkte testa cach nummer 2 men jag kunde inte riktigt koncentrera mig för ångesten började bli jobbig. Så jag åkte till Ica och sen mot bussen hem. När jag kollade min mail då så läser jag följande:

“Min bror skulle behöva ha bilder på sin bil. Den är speciell och ett tacksamt objekt i sin helhet och i detaljer. Den skiljer sig ifrån mängden. Han har ett par andra fotografer, men skulle vilja ha bilder ur olika personers ögon. Vill du ställa upp då?”

Sen har jag även fått frågan från en grupp om jag vill ta kort på styrelsen. Inga jättestora saker så, men det känns sjukt kul att få den frågan, De har utgått från bilder jag tagit innan som jag publicerat, så det Måste ju betyda något.

För mig känns det mest konstigt, spännande och en smula nervöst. Men det roliga vinner. Visst, mina bilder kanske inte blir utvalda, men jag har ändå fått frågan. Spännande!! 

Sen har jag tänkt på det med fotografering, jag har ju varit på studiebesök på Berggården och då kan man ju kolla om det finns någon/några som är intresserade av att ta en dag tillsammans med våra kameror.

Vi får se, har ju inte börjat gå dit än. Men en dag kanske jag vågar.

Mätt på känslorna nu

Jag är mätt nu, jag får inte i mig mer ångest men lik förbannat så fylls ångestkontot på mer och mer. Jag undviker mediciner för att inte bli beroende, men tidigare idag så tog jag 1 Stesolid och 3 Lergigan men jag känner ingen skillnad.

Jag kan inte skjuta upp saker längre, jag Måste ta mig till veterinären idag för att köpa kattmat, jag orkar bara inte ta mig iväg. Hemmet ser kaotiskt ut, måste städa och bädda rent men orken finns inte.

Ingen av oss har orken till sånt. Jag dammsög och torkade golven igår dock, men det känns ändå som att det är kaos, eller om jag känner så bara för att det är så mycket kaos och ångest inuti mig. Jag vet inte.

Men jag vill må bra! Jag vill egentligen göra så mycket saker, men ångesten äter upp all energi. Vi pratade innan om allt som vi gjorde förut, vi var aldrig hemma känns det som.

Men vi har hamnat i ett läge där vi har fullt upp med att orka vara. Det är så sällan vi kraschar samtidigt. Eller, jag har min brutala ångest och Bror har ångest ibland, men han är mest trött rent fysiskt och psykiskt för alla kraven som han har runt sig.

Djuren är det enda som existerar just nu. De får allt de behöver och lite till.. Älskade pälsklingar säger jag bara.

Jag hittar inte orden, det är en sak jag vill skriva men jag hittar inte orden, de sitter fast i huvudet men de kanske kommer under dagen.

Måste hitta en väg ut

Jag måste sänka kraven på mig själv… alla mina intressen dör ut om jag inte lyckas få det bra. Jag måste våga öppna mig här hemma. Men jag är rädd att tynga ner Bror, jag är rädd för tårar, jag vet sällan Varför jag mår dåligt för stunden och då komma och säga att man har ångest och sen svara “vet inte” när han frågar varför jag har det. Känns rätt dött. Men mest är jag rädd.

Jag är så rädd för känslor, jag vågar knappt visa för mycket positiva känslor heller.. Jag är mest bara tom. Tom, grå och tråkig. Det är så det känns just nu. Men det är svårt att ändra ett tankemönster bara så där.

Men nu. Jag bad faktiskt om lite hjälp nyss – jag skulle lägga mig och jag bad honom komma in till mig, pilla mig i håret, men han föreslog film, så det blir strax en cigg och sen film. Det känns bättre. 

Att lägga sig i sängen med ångest känns otäckt.. På något sätt. Förut när jag la mig så hade jag svårt att slappna av för jag var rädd.. Kände mig inte trygg alls.. Men det var för filmen som spelades upp i mitt huvud.

Jag kollade dörren flera gånger om den var låst och Dipp fick ligga ytterst i sängen så hon kunde skydda mig. Sen hade jag Pepsi tätt intill ryggen, men nej. Det gick inte. Nu har det varit så flera gånger så jag har lite börjat förknippa sovrummet med rädsla.

Det brukar kännas lättare om jag och Bror byter plats, så han ligger ytterst, men då kan jag ändå inte sova. Energier som går fel, jag ligger på ett energifält typ. vet inte om jag tror på sånt egentligen men jag sover alltid dåligt om jag ligger innerst.

Jag låg alltid där förut, men när vi bytte sida så blev sömnen snällare. Men annars. Jag vet inte vad jag ska säga om någonting längre. Jag orkar inget liksom.. Eller, jag försöker göra saker, men då enbart för att fly mina känslor.

Att ständigt leva på flykt från något som man inte kan fly ifrån tar på krafterna.. Det är som ett ekorrhjul, jag springer dygnet runt men står ändå still. Men jag vet inte hur jag ska komma ur allt.

Jag försöker tänka på alla människor som finns runt mig. Många som säger att de tror på mig, att jag är starkare än vad jag själv tror. Men jag har så svårt att ta in att jag skulle vara stark.

Fast idag Har jag varit stark. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur många gånger jag plockat fram sårtejpen för att sen lägga undan den igen. Jag var nära på att ge upp och låta känslorna spela fritt.

Men jag gjorde ingenting. Nu är känslan lika stark igen och en sjuk del av mig ångrar att jag inte gjorde något, för hade jag gjort det så skulle jag fått slappna av på riktigt, men jag VET att metoden är dålig.

Jag ska hålla den borta så länge jag bara kan, men vad fan ska jag ta till istället… Jag vet inte. Sen måste jag nog försöka sluta röka. Ärligt.. Jag far runt med tungan i käften så mycket när jag har ångest så nu känns det bara sårigt.

Plus att sen jag började med Litium så smakar allt som tvål. Smaken av tvål i en sårig mun som bara gör ont… Jag får plåga i mig vatten, kaffet smakar inte alls gott heller. Inte maten heller. Bara tvål. Nå väl. Cigg, sen film. 

Känslor som återkommer är inte välkomna

Trycket stiger, jag fasar redan för morgondagen.. det har gått så långt att jag ser inte fram emot dagar längre. Det har varit så oerhört jobbigt så länge nu så jag börjar känna att det är meningslöst att ens hoppas.

Jag vet att det inte gör saken bättre, men det har blivit lite så att om dagen blir bra så blir man positivt överraskad, bättre det än tvärtom. Fel metod, jag vet! Men jag har försökt så länge nu.

Dagens hemska ångest som hemsökte mig är på väg tillbaka och det gör mig bara så maktlös. Jag vet inte hur jag ska komma ur denna onda cirkel. Jag vet verkligen inte.. Blir till att krypa ner under täcket och hoppas på en snäll sömn i alla fall.

Litiumprover i morgon, så jag måste liksom upp tidigt. Inte alls särskilt lockande. Men ja… Jag är så less på att må så här – jag gör mitt bästa för att vända på allt, men nu, en del av mig har gett upp hoppet.

En annan del vägrar att ge upp. 

Bloggtips igen

e7017610fe1ca479ff7553f6bc78fb7d

Jag har hittat en fantastisk blogg, som dessutom inte handlar om psykisk ohälsa, en blogg som handlar om barn – även fast bloggar som handlar enbart om barn får mig att läsa, men inte mer med det.

Denna blogg handlar om en familj som fick en son med Downs syndrom, jättefin pojk! Men det visade sig en massa annat också, som att när han föddes så andades han inte så de fick puffa lungorna på honom, men det blev knas så lungorna började läcka.

Han föddes även med en tarmsjukdom och fick opereras. Hon skriver öppet om allt och mitt i all dramatik hon skriver om så lyckas hon få in humor mitt i allt elände. Bloggen är aldrig jobbig att läsa, så jag kan verkligen rekommendera er att besöka TantMango 

Bevisar saker för mig själv

banderole

Jag har mina dagar, helt klart.. Igår gick jag på uppladdning innan match ensam, kände ingen som var där men gick ändå.. Idag har jag bevisat ytterligare… Jag har haft en vidrig ångest hela dagen men försökt blunda för den.

Men tillslut var den så hög och mina självskadetankar var riktigt höga och jag var på vippen att ge upp ett tag, ingenting ville fungera så jag tänkte att jag ger upp. Men så gick jag och la mig igen, Dipp tätt intill bröstet på mig, vi hann lagom lägga oss tillrätta då Pepsi dyker upp, så hon ställer sig på mig och spinner, sen lägger hon sig i svanken på mig.

Så jag hoppades på att Chips skulle dyka upp, men det gjorde hon inte. Men jag lyckades slumra av och till i alla fall. Nu är jag skakis fortfarande dock, men inte som innan, men skitsamma – jag fixade det! 

Är dock inte stark nog att gå ut med Dipp ensam, så jag inväntar Bror, han var ute med henne precis innan han åkte på möte och han är nog hemma vid 21-tiden. 

Jag vill inte vara med längre

ladda ned (1)

Jag försöker hålla ihop, försöker att inte visa något utåt för då kanske jag lyckas lura mig själv, kanske. Men jag orkar inte. Jag har sån vansinnig ångest men den blir bara värre för varje dag.

Skumt nog med en paus igår på fotbollen, men den kom tillbaka rätt fort. Nu sitter jag med världens påslag, har såna ss-tankar men måste stå emot, jag får inte falla vad som än händer.

Väntar in medicinen, ska försöka lägga mig, men jag klarar inte ens att sitta still på en stol, så vi får se hur det går. Jag hoppas att Dipp lyckas lugna ner mig, få mig att sluta skaka och få en andning som är normal.

Men sen skriva, jag måste få ur mig på något sätt och då blir det med bokstäver… Jag vet inte annars vad jag ska göra. Är för tillfället ensam hemma och jag måste bevisa för mig själv att jag klarar av det, trots ångest.

PTSD-minnen har borrat ett stort hål i mitt bröst, jag ser allt framför mig som en film som spelas upp. Hade det “bara” varit vanlig ångest så hade det kanske gått bättre, men denna ångest är hemsk!!

Fan. Varför, varför, varför?