Tomma ord och tomma känslor

Inte tomma förresten. Var iväg på dagen och när jag kom hem så städade jag. Sen kom ångesten. Haft den hela dagen men det blev värre.

La mig i sängen med Dipp och ångesten var så jobbig så jag började krampa i magen. Det händer inte ofta… Men ibland så…

Jag vet inte vad som händer. När ska allt ta slut?

Känner mer än jag kan visa

image


Jag har så mycket i mig, så mycket ångest, oro, rädsla, frustration, är ledsen.
Jag orkade inte hur mycket som helst. Jag har försökt. Varken kan eller orkar försöka längre.

Jag har inte rätt, jag är inte värd hjälp. Nu ska jag krama Dipp och somna i hennes famn.

Om det bara vill fungera

Skulle ringa om mediciner och nu är det även sjuksköterskebrist… De skulle hört av sig i början på förra veckan men jag har fortfarande inte hört något plus att det inte finns någon läkare längre…

Inte lätt nu, ingenting fungerar, har varken terapeut, sjuksköterska eller läkare. Vad har jag då? Planerade inläggningar och mediciner. Men jag har inte alla mediciner i dosen.

Känns schysst att det fungerar… Jag har inte ens fått Litium som de sa att de skickade förra veckan. Var på apoteket igår men nej.  Har inte fått lämna litiumprov på 5 veckor och det ska göras varje vecka.

Jag ger upp snart. 22 år i kontakt med psykiatrin men jag får inte rätt hjälp, hur fan kan de skriva i min vårdplan att jag ska kunna få planerade inläggningar, men jag får ingen regelbunden kontakt med en terapeut?

De ser hellre att jag blir inlagd än att jag ska få regelbunden kontakt med en terapeut. En typ av behandling som borde kunna förebygga inläggningar, eller har jag fel.

Väntan till september för att få träffa läkaren då. Men en vän skrev att hon ska träffa läkaren den 1/6 som alltså är dagen efter båda läkarna slutar.

Jag är bra på att trycka ner mig själv, men allt som varit nu, det känns som att de inte Vill hjälpa mig. Blev lovad en psykolog men han hade redan då sagt upp sig.
Varför lovar de något när det inte var en hemlighet att han sagt upp sig.

Sen blev jag lovad remiss till äs-enheten som skickades för 11 månader sedan. Ingen hjälp där.
Lovad en fast läkare och han sa upp sig. Lovad terapi, men inte än. Men ingen vet heller när det kan bli aktuellt.

Jag är i det läget då jag överväger bara mediciner. Men det är väl en tidsfråga innan de strular. Jag börjar känna mig som “patienten som alla vill glömma”
Vet inte vad jag ska göra längre.

Ta bara min första psykolog, Ulla från Nyköping. Första gången vi sågs så sa jag att jag inte är som alla andra. Då var det nog mest ADD som störde. Då var jag 13 år.

När jag var 30 så kom de första, borderline och PTSD. När jag var 32 bipolär och 33(34?) så kom ADD. ADD, det som störde min skolgång. Ber om hjälp, men får inte diagnosen förrän 20 år senare.

Nej, jag har inte några bra betyg från grundskolan direkt. Men nu när det finns namn på det ADHD eller ADD. Som tur är så har de möjlighet att ordna med extrahjälp för de barnen.
Jag satt i en skrubb mellan två klassrum, men bara när det var rätt lärare.

Undanknuffad. Så ska visst mitt liv se ut

[EDIT:] Nu såg jag att de tagit bort min Lyrica, finns varken i påsarna eller på alla papper. Antagligen tog de fel medicin, men när det gäller mediciner så Får det inte gå fel…. 

Fan… fan, fan, fan… jag orkar inte med mer strul från vården.

Svenska semesterdrömmar

image

Krokås hamn

Jag har kommit på att jag pratar om Listerlandet rätt ofta, jag bodde ju först med M hos dåvarande svärföräldrarna innan vi fick lägenhet.

Det jag återkommer till i samtal är naturen. Alltså, att förklara går inte, det är något som måste upplevas. Dialekten också, alla egna ord. Aulawabel är en manet, rätt självklart va?

Det roliga är att mycket sitter kvar, var tvungen att testa mig i morse genom att kolla på Värsta språket och jag blev rätt förvånad, men glad.

Alltså, jag trivs här, men om jag bara tänker på tiden innan Viskafors så väljer jag Blekinge. Inte tiden i Karlshamn för jag trivdes inte med något där.

Där så fanns ingen bra…natur, inte som det jag jämförde med. Sölvesborg och Lister. Och Hanö, galet säger jag bara.
Jag har en massa bilder från olika ställen och vill bara åka ner på semester.

4 veckor, eller månader ;)
Kusten gjorde att jag kunde njuta hela sommaren, något jag inte kan annars, för det är inte samma värme där.

När jag pluggade på komvux i Bromölla så satt jag på bussen, på båda sidor av vägen var som en allé med bokar, sen solen på det… Ljuset som blev var sagolikt!!

Det finns en bokskog här, på Rya åsar och jag Måste bara dit…
Så mycket ställen som jag vill åka till. Men först blir det troligen Malmö och Lund när jag ska hälsa på fina Lisa.

Även Thomas och hans fru Birgitta, måste bara hyra in en tolk eller ta en snabbkurs i danska…
Men sen. Jag vill resa. Se Sverige, sen Danmark och Tjeckien..

image

Hanö

Måste, men klarar det inte idag

Mycket stormande tankar och känslor. Vaknade på rätt sida dock, Chips låg så nära mitt huvud som går att komma, Dipps huvud på min mage och lite ovanför Dipp låg Pepsi.

Chips kom och gick, hon valde att ligga på “fel” sida om mitt huvud så hon var tvungen att streta emot för att inte ramla ur sängen, men varför hon inte la sig på insidan är en gåta. Kanske för att Pepsi låg där, vad vet jag?

Men jag satte larm kl 8 för att inte sova bort hela dagen och jag vaknade som planerat, men att lämna sängen med 4 underbara varelser kändes inte så lockande, så jag valde att ligga kvar och mysa ordentligt.

Men tillslut gick jag upp och då ringde Patrik – boendestöd och sa att “vi ska ju ses om 10 minuter….” Shit tänkte jag, men vi löste det genom att han kom hit, det visade sig att han hade glömt att ge mig nya tider.

Skulle/ska till apoteket egentligen för våra mediciner är slut men ångesten just nu är inte att leka med. Först vanlig ångest i största allmänhet, sen för att jag mår illa och är då livrädd att jag ska kräkas på bussen. 

Sen mer biverkningar, svettas som en gris sen jag började med Litium och jag hatar det verkligen, känner mig sjukt äcklig! När jag var ute med Dipp så var det mest mulet ute men när vi kom in, det bara rann om mig. BLÄ!

Men jag kan ju inte fly från allt bara för det. Jag har ju alltid spypåse med mig oavsett, men om det skulle hända, inför folk….. Hemska tanke!! Så nej, jag vill inte åka,

Men det är så mycket med biverkningar, detta var ju Litium, men sen har vi Temesta (ångestdämpande) och om jag tar en nu (16:20) så är jag sjukt trött i morgon, jag har jättesvårt för att komma upp. Så jag undviker dom om jag måste upp dagen efter.

Hopplöst. De som haft minst biverkningar är Cymbalta. Kan väl göra som andra – skriva vad jag äter. 

Cymbalta, Lyrica, Concerta, Litium, Imovane, Propavan, sen Temesta vb. Innan jag började med Litium så hade jag Risperdal och Lamotrigin också, Undrar hur många sorter jag testat egentligen och undrar när jag kommer hitta rätt.

Nu är jag ju beroende (inte på Det sättet) av mediciner eftersom det är allt jag har, jag har ju ingen terapi alls.. Något som känns jobbigt, för jag vill ju ha hjälp, jag vill komma fram och kunna må bra.

Har ingen läkare heller för det finns ingen på öppenvården förrän tidigast september sa S som jag träffade sist. Något som blir skevt eftersom jag måste ha läkarkontakt då vi försöker hitta rätt dos Litium.

Jag lämnar inga prover heller, det ska ju göras 1 gång i veckan men nu har jag inte gjort det sen jag var inlagd. Men jag kontaktade mottagningen jag går på om detta och de skulle höra av sig.

Men ja. Vad säger man. Mer än att jag måste åka men jag vågar inte

Sol på himlen men det stormar inombords

Ångest. Hela dagen har jag bråkat med ångesten. Jag trodde att jag var på väg upp, på väg efter ett långt år i träsket, men de sista veckorna har varit värst och jag har inte gjort något annat än legat i sängen och tagit promenader med Dipp.

Bror har tvingat mig till vila, Dipp har jag fått ta hand om men resten har han gjort. Att jag fått Dipp är för att jag inte klarar av att inte göra något, så jag har fått lite i alla fall. Tacksam för det men det har varit jobbigt.

Jobbigt att inte få göra något annat och jobbigt att behöva ta Dipp, att vara tvungen att klä på mig och gå ut, riskera att möta folk. Men det har gått bra ändå.. Sen kom jag upp, jag kom ut med Dipp och var glad över det, jag tog beslutet att ta Kretsloppet i höst.

Pernilla kom hit och hjälpte mig att komma igång med träningen inför det. Jag skrev upp vilka dagar jag skulle träna bara för att få in rutin på det. Men nu, jag sitter här, tittar på klockan och väntar på att få gå och lägga mig.

Jag orkar inte med detta som det är nu. Jag vill egentligen så mycket men samtidigt så hittar jag ingen motivation eller orken. Lusten. Hur hittar jag tillbaka? Jag tycker att jag har varit i detta tillstånd länge nog nu, lite mer än 1 år och jag undrar när det är min tur att leva.

Jag vill orka ta långpromenader både med och utan Dipp, med Bror, ta dagar då jag enbart fokuserar på fotografering. Åka till stan och bara gå, parker, konstvandring, sjöar.

Bara vara ute, bara njuta. Men nu, jag kan inte. Det känns som att det inte finns något i mig, jag börjar åter undra om jag förtjänar att må bra. För om jag förtjänar det, varför kan jag då inte göra det? Jag försöker, men nej.

Allt går emot mig. 

Nyckeln till livet

http://www.dreamstime.com/-image25370938

Motivationsbrist och konstant sömn. Jag sätter larm kl 08:00 för att komma upp, ut med Dipp och träning för egen del. Jag försöker komma ut med kameran, vill ta en massa fina bilder, men inte ens där – jag kommer inte ut.

Visst, jag går ut med Dipp, vi var iväg till Djurmagazinet i förrgår så de klippte klorna på henne, men det är allt. Dipp får vad Hon behöver, men jag då? Jag kan inte. Lusten, orken. Nej.

I morse så fick Bror säga till mig att stänga av larmet, själv kommer jag bara ihåg småsaker som jag svarade. Men kom jag upp? Nej. Träningskläderna låg framme, men det var tillslut de vanliga kläderna som åkte på.

Sen igår, det var så vidrigt. Jag ringde till mamma för vi hade inte pratat på länge. Hon väljer att inte ringa mig för hon vet att jag inte orkar prata när jag mår dåligt, så hon låter mig vara den som ringer. Respekt till henne!!

Men igår, vi pratade ett tag och sen så kom en illamåendevåg över mig – biverkning av Litium. Men, jag hann inte mer än säga det, sen kräktes jag. Vill inte påstå att jag mådde bättre efter det, ångesten högg tag i mig direkt.

Kräkfobi. Blä. Så idag sitter känslan kvar, jag vill inte göra något, jag vill bara vara hemma för tänk om det händer igen.. Men. Ja.. jag vet inte. Men en annan grej, som kan bli kul. Jag är med i en grupp på facebook som heter “Fotogrupp för tjejer” och jag och gruppens administratör har skapat ett event, att vi ska ses i Borås och ta en heldag där vi fotar.

Så var den en tjej i gruppen som ville men inte kunde den dagen så vi bestämde att hon kommer till Borås, så går bara hon och jag runt. Hon vet att det kan hända att jag avbokar i sista stund men det var inga problem.

Ska bli kul!! Men.. resten. Jag måste komma igång på egen hand också, både foto och träning. Och geocaching. 

Usch och fy!!

Jag ringde till mamma innan, har knappt pratat med henne alls för jag har inte orkat. Men så satt vi och pratade och mitt i allt så kom en ny illamåendeattack, och vad tror ni händer…. Jo, jag fick inte behålla vattnet som jag druckit.

Vidrigt, så vidrigt och nu är det nästan så att jag inte vågar sova för jag är rädd att behöva kräkas igen. Men jag mår inte illa, snarare tvärtom.. Sitter och funderar på vilken väg jag och Dipp ska ta i morgon.

Men, ja… Vi får se.. Nu har jag bestämt mig och jag vill gå nu, men jag väntar till i morgon, försöka komma ut direkt då jag vaknat.

Men det är då. Nu ska jag sova

Hej träsket

i-give-up

Då var vi tillbaka, harmonin jag kände varade i några dagar. Men varför vänja sig vid det goda i livet. Finns ingen mening längre känns det som, kraschen kommer tillbaka, gång på gång.

Just nu, känslan säger att det är dags att ta slut på lidandet. Men nej. Inte idag.. 

Fan, jag vet inte ens vad jag ska säga. Allt känns bara tomt och onödigt. Jag vill ingenting just nu. Ingenting lockar och om det lockar så är det för bra och då förtjänar jag det inte.

Ångest, ständigt denna ångest, i mina tankar så skär jag sönder mig totalt, sen, lägger mig i ett dike fyllt med myror, med en lättare intox i kroppen. Det. Bara så. 

Blir så trött, så less, så tom. 

Nä. Jag går och lägger mig. Nyss varit ute i regnet, så jag tar min blöta hund och lägger mig. Näsa mot nos. Hennes tass i min hand för att slutligen somna med hennes huvud på min mage.

Kärlek. Min man och våra djur. Alla samlade i samma säng. Eller i skrivande stund, jag och djuren i sängen. Mannen snarkar på golvet och att väcka honom är inte det lättaste.

Jag vill dock ha honom vaken med mig. Men han sover. Så jag tar pälsklingar. 

borderline World

Dagen avklarad

Vaknade och kände mig konstig som jag skrev innan och inte är det bättre direkt. Åkte med Dipp till Djurmagazinet så de fick klippa hennes klor och det gick utan problem.

Men på bussen in så kom ångesten över mig och det var rätt vidrigt… När jag skulle betala så hittade jag Temesta i väskan och när bussen kom så var jag lite lugnare.

Så Dipp, på bussen… Släpper sig så tjejen bakom oss bytte plats, så ja…det luktade lite. Men det får man ta.
Nu ligger vi samlade, utom Bror.
Jag vill helst inte röra mig en meter, men det känns som att Dipp inte håller med mig där.

Så, snart dags att väcka henne så gå ut i regnet. Sen sova. Vill bara sova och inte känna en massa.
Men jag tror inte att jag slipper undan.

Lördag väntar och då med nya tag och tanken är att jag ska ta backar i morgon. Utan Dipp.
Är vädret okej redan då så tar jag backar och hämtar Dipp efteråt och tar en längre runda, vet bara inte vilken.

Återstår att se.