2

image

Jag ligger här och lyssnar på The Beatles och funderar över min ångest. Jag lever på behovsmedicin och samtal, men det blir aldrig bättre

Vid 9 hade jag fått bollmassage i drygt 20 minuter och som vanligt så kändes det okej 30 minuter.
Fortsatte att måla ändå.

Vid 11 fick jag medicin och om det inte känns bättre efter lunch så ska vi prata lite till.
Så, matvagnen är här nu, och just nu känner jag inget skillnad av medicinerna.

Så vi får se.  Det är mycket nu. Allt bara svämmar över

5d20e3c10f19febf8621a3fa1a601aa1

Orken, den är borta. Jag måste prata, prata med munnen. Men jag vet liksom aldrig hur samtalen ska starta. "Du, jag mår så jävla dåligt" till någon som ligger däckad i soffan av en dunderförkylning.

10431456_10153403630284580_366193573333729936_n

Tror att han har nog med sitt. Och ringa psyk är svårt, ännu svårare om jag inte har pratat med honom något. Men jag är typ... rädd för att börja prata.. Varför vet jag inte men jag - är inte värd någon som bryr sig. Varför? För att Aset sa det.

Aset lever hårt i mig men jag får inte prata om honom på psyk än, de anser att jag inte är redo. Det är visserligen sant att han är en av orsakerna till att jag är självdestruktiv. Det var jag innan honom också dock men det blev värre.

Nu. Prata med Bror. Sen dagens bästa - jag pratade med pappa förut och han lät så pigg och glad. Han löste korsord och hans fru njöt på balkongen i solen. De hade det bra och det glädjer mig. 🙂

2

But not the same


Ja, då var det dags.. Tänkte på vägen till affären att jag bör inte vara ute i det fria.. Jag är för impulsiv och destruktiv. Tankarna, suget, längtan. Det är brutalt. Jag vet ibland inte hur jag ska överleva detta.

383104fa15a34fae09915d8006ceeb07

Hur gammal kommer jag att bli? Jag vet en maxålder som det känns i dagsläget, men det kan sjunka. Bli yngre. Vem vet?

Jag bryr mig inte känns det som... Jag orkar inte bry mig. Ångesten och ledan. Jag borde inte ha blivit utskriven den fredagen, för 1 vecka sedan. Denna vecka har varit värre än många veckor ihop.

Visserligen för att jag blev utan mediciner, men det fortsätter. Bara spinner runt i huvudet på mig, så totalt.

Jag tänker, försöker känna, andas - men det gör bara ont. Så ont. Vill gömma mig för världen, bara försvinna. Jag har mina tankar. Men inget mer Än.

die heretyp

Det är så det är. Bara så... Men men.. återkommer troligen i morgon med roligare bilder för då ska vi till Hofsnäs med föreningen Balans, ska bada och äta gott. Jag ska bada! Även fast det ska bli dåligt väder.

Jag har ju badat på nyårsafton liksom. Men nu, gäster!

1

Natten till idag grät jag som aldrig förr. Det har varit riktigt vidrigt. Jobbigt än, känns som att mer tårar är på väg.
Men i natt, allt för att mobila teamet kom med för lite mediciner och ingen annan inom psyk gav mig mer.

Jag har varit utan allt i 1,5 dygn och att sluta så tvärt med så mycket är inte bra och det fick jag känna på nu.

Det är annat som stör mig också,, men det ligger under sekretess.

Men natten, jag hade en liten Pepsi som låg på mitt bröst hela kvällen, natten och morgonen.
Lämnade jag sängen för att gå på toa så kom hon tillbaka så fort jag lagt mig.

Pratade gjorde hon också.
Sen avslutade hon med att spy vid mina fötter. Eller om det var Dipp.

Men jag var en tacksam matte över all närhet hon gav.
Älskar henne så galet mycket, älskade tjej.

Tack till alla vänner som har stöttat mig på facebook. Jag kände mig...  Värmd.  Även fast jag inte känner många av dom privat.

Nu kommer Pepsi igen, så jag smiter.

Jo, jag mår dåligt - det har ni förstått, det har alltid funnits en orsak bakom det hela. Men för ca 1 år sedan tillkom en anledning och jag kan inte ens skriva av mig om det, av ren respekt.

Jag behöver någon att ventilera mig med, jag har tagit detta så hårt. Så lyssnade jag nyss på en låt, Som du med Olle Ljungström och då kunde jag inte hålla tårarna borta - igen.

Det har varit gråtkalas i Viskafors ikväll. Det behövs visserligen, men när jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag gråter, sanningen blir inte lindrigare för det.

Jag tänker dagligen, tänker och grubblar, men kan inte prata. Måste dock ta det med min terapeut nästa gång, för jag orkar inte bära på det utan att få prata... Jag pratar dock med Bror.

Pratade även med Mobila teamet i helgen och jag fick ett nummer till en på Frälsningsarmén där jag kan få prata med en som lever med samma sak som jag, fast hon är den drabbade.

Ja, det är en sjukdom det gäller, och det gör bara ont. Så nej, det här går inte. Nu går jag och lägger mig...

Igår, Pepsi fick mig att skratta.. Så fort grannarna kommer hem så dundrar de i trappan och Dipp springer mot dörren och skäller.

Men inte igår, då var det Pepsi som sprang mot dörren, satte sig halvt ner och börjar morra! Så när jag skulle ta upp henne så skakade hela hon. Lät så roligt, för hon morrade verkligen.

Hon måste ha lärt sig av Dipp hur man gör. Tokiga katt

Jag vågar inte prata med någon, jag Vet att de inte skulle säga något, att de inte skulle bryta mitt förtroende, men det finns en möjlighet Att de kan. Vill de vara elaka så kan de föra vidare saker.

onlygod2

Men, i bön - då bekänner jag saker mer öppet. Jag ber inte ofta, men borde göra det oftare för jag vet att Gud inte gör något. Det jag berättar, det stannar. Det har hänt att jag berättar saker som jag glömt bort, så att jag tänker "Vad var det jag sa?" för jag har glömt att det har hänt.

Jag skulle behöva gå till kyrkan lite oftare. Men jag har idag slängt iväg ett mail till diakonen i kyrkan här, tar mig max 10 minuter att gå dit..

Så vi får se. Hjälpen kommer väl, hoppas jag.