Dagens selfie

12694724_10153624356159580_5635639507120359784_o

Bror klippte mig igår, började bli extremt långhårig… Sen färgade jag om håret, lila igen och jag gillar det – faktiskt. Men sen får vi se vilken färg det blir. För mig spelar det ingen roll.. Kanske svart som natten – svart som döden.

Jo. Pratade med en vän innan, om hur vården sviker mig. Jag behöver komma bort, komma in där.. Men jag stannar hemma för att slippa bli lynchad. Slippa känna att man inte är värd hjälpen.

Men, denna vän sa att jag borde säga att jag tagit en intox, bara för att få komma in och om jag kunde ljuga så hade jag gjort det. Sen känns det onödigt om de skickar en ambulans för något som inte är äkta.

Men jag vet inte vad jag ska göra för att de verkligen ska lyssna på mig, tro på mig, ta mig på allvar. Hur gör man? Ska man verkligen behöva göra suicidförsök innan de lyssnar? Jo, det verkar så..

Jag orkar inte ha det så här. Jag fejkar mig genom livet just nu. Försöker så gott jag kan i alla fall. Men hur länge fungerar det? Så, jag har inte kontakt med någon. Inte ens mamma.. Men jag orkar inte. Det håller inte. Det gör för ont.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Blev inte som planerat

Skulle ut och fota idag.. visst kom vi ut, men inte som vi planerade.. Men lite bilder blev det. Första bilden – Pepsi är vansinnigt nyfiken på allt som händer i badrummet när man spolar med vatten.

Så när Bror städade bakom tvättmaskinen så var hon snabb fram. Resten är från promenaden, men jag hoppas på bättre och roligare bilder i morgon

DSC_0002

DSC_0006 DSC_0013 DSC_0034 DSC_003711

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur länge till?

Hur länge till ska man stå ut? Klara vardagen? Jag känner mig en smula otålig, vill ha ett gott liv. Jag blir så jävla frustrerad att mitt liv ligger i händerna på psyk och det enda jag får är DBT som inte har haft effekt innan. De verkar inte vilja ge mig en chans.

DBT har jag ju testat 3 gånger, men det har inte hänt något. Jag trodde verkligen på det, när de sa att jag skulle gå DBT första gången så var jag så glad – jag hade hört och läst så mycket bra om det.

Men nej, ingenting. När jag flyttade till Viskafors så började jag på en intensiv 10-veckors DBT som var riktigt påfrestande. Bra ledare och bra grupp, men nej. Började då standard-DBT igen en gång i veckan och min terapeut en gång i veckan.

Men effekten uteblev. Jag frågade då om jag kunde få ett försök till men då sa de ifrån just för att det inte hade haft någon effekt på mig. Det var inte rätt metod. Då började jag prata om ECT och har pratat om det under 3 år nu men får inte. Varför vet jag inte.

De säger att man inte ger det till en person med borderline, men jag vet flera som ändå fått det. Så – igår var ju min terapeut här på möte med Brors terapeut, då vi pratade om hur vi ska göra för att förbättra våra liv.

Då nämnde jag MBT för min terapeut så det ska vi prata om på måndag. Jag har ju föreslagit behandlingshem också, men då fick jag ett nej – igen. Så bestämde de att jag skulle gå DBT igen, trots att jag inte fick det när jag bad om det.

Men när b-hem dök upp så dög DBT, antar att b-hem är för dyrt och det är pengar vi minsann inte ska slösa på vem som helst. Men. Varför lyssna på mig och mina önskemål? Är det inte värt att lägga en dyrare behandling på mig?

Jag ska ringa biståndsbedömaren på måndag och prata om en tid på korttidsboende igen. Jag bodde ju på ett boende utanför Södertälje. Nu är tanken att jag ska få testa det igen, om kommunen går med på det.

Sist jag pratade med dom så sa de nej för att jag räknas som att ha ett aktivt självskadebeteende. Sista gången var dock 27 november, så det är snart 3 månader. Suget är brutalt, men jag måste hitta något annat sätt. Jag har ju bara fel metoder i dagsläget.

Men men… Idag – lördag. Ska ta mannen, hunden och kameran och gå ut i skogen. Tror det behövs, rensa skallen lite. Annars vet jag inte

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

En groda på slint

Hämtade ut behovsmedicin igår, varför jag nu gör det. Jag får bara Lergigan och theralen och jag har haft dom i 6 år och de har aldrig fungerat.

Har även Xanor depot stående. Men, jag tar behovsmedicin också, tänker att Kanske de funkar denna gång.
Oftast blir jag besviken.

Det enda som händer är att jag blir vansinnigt torr i munnen dagen efter, så torr att det är svårt att prata och det gör ont att svälja.

Nu; Ligger på sängen. Det värker i mig, sån hemsk ångest.
Bror frågar hur det går, svarar på det och sen blir det tyst. Ingen av oss vet vad vi ska säga.

Daglig ångest i 2,5 år börjar sätta sina spår.. vi har testat så mycket. Men till vilken nytta?

Nå väl!

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Dreams they come, dreams they goes

12

Ja, positiva jag igen, hon med de stora drömmarna, hon som vill ha ut så mycket med sitt liv, hon som vill se så mycket, älska utan att känna oro. Hon. men jag ska berätta en sak.. Hon finns inte. De glada drömmarna, det kommer inte bli mer än en dröm.

Varför ska man då leva, om inte ens drömmar kan gå i uppfyllelse? Varför liksom, när man kan gå med den känslan som man är van vid att känna – ångest.

Bättre att leva ett liv man är van vid, än att drömma om saker som aldrig kommer att bli sanna.. Så, jag sitter här – inga ångestdämpande hemma, så när klockan var 12:10 så öppnade jag den första cidern. Nu är jag inne på nummer två, som även är den sista.

Men vad fan gör det – alkoholen dämpar ångesten bättre än ingenting. Men under inläggningen så bad jag om behovsmedicin, det jag har är enbart Lergigan och Theralen.. Hjälper lika bra som Alvedon mot ett brutet ben.

Men jag får inget mer bara för att jag har Xanor depot 17:00 varje dag. Men liksom, det andra funkar inte. Men när jag bad om det under inläggningen så kommer sköterskan in på rummet och säger att “enligt läkemedelslistan så har du inte Lergigan eller Theralen”.

Tack liksom. Vad fan gör jag nu. Måla mandala gjorde mig bara stressad, men jag fortsatte måla lite bara för att…

Sen kom sköterskan in, men medicin. Han hade pratat med läkaren om det, men tro inte att de ändrade i listan… Nästa gång jag bad om behovsmedicin så hörde jag samma sak. Sen kanske ni undrar varför jag tar dom även fast de inte funkar.

Theralen har jag haft i 7 år, Lergigan i 5 år. Det enda som händer är att jag blir jävligt torr i munnen dagen efter, känns som att tungan ska spricka – fast utan smärtan då.. Men, jag tar dessa för att jag i ett desperat skede tänker att “KANSKE de funkar denna gång“.

Men det funkar inte. Inte än. Bara för att jag går på Benzo så är de försiktiga med vad de ger mig. Men ärligt, just nu skiter jag i om jag blir beroende av Benzo, bara ge mig något som biter på min ångest.

Jag vet inte hur länge jag har haft den nu – varje dag alltså. Det är länge.. 15 månader kanske. Har nästan fått ett klippkort på psyk. Under 2015 så var jag inlagd 27 gången, från april månad. Det var då de började med “obsen” som skulle vara bättre för mig.

48 timmar har man på sig att bli frisk. Friskare. Men ärligt, borde de inte ha märkt att det inte funkade på mig. Tanken var att jag skulle få mina 2 dygn, sen klara mig hemma längre. I snitt klarade jag mig hemma i 14 dagar, sen var det dags igen.

Men nu har de tagit bort det ur min vårdplan. Ingen är lyckligare än jag… Tror jag.. Nu får jag inte komma in alls. Jo, jag fick 3 dygn. Sen var jag visserligen inne i 3 veckoer, över jul och nyår.

Men nu är et dags igen. Men, ska jag åka in eller inte. Läkaren tyckte att jag skulle göra det.. men.. Ja, vi får se. Nu ska jag dricka upp min cider och ta en cigg…

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

I have a dream

Okej, jag erkänner att jag har positiva drömmar, som dock kommer att stanna vid en dröm, men även såna är bra att ha.

Om Maria hade körkort och ett garage, så hade jag haft denna… Orange…. Subaru impreza.. När det gäller motorer så är jag svar för japaner.. Hade jag haft mc-kort så skulle jag ha en Kawazaki.. färg… metallic lila

subaru

kawazaki

Så… jag vet inte varför jag är så svag för japaner. När jag var liten så var jag förtjust i motorcyklar, och i Björnlunda där jag bodde så kom det ofta många motorcyklister till kiosken.

Mamma berättade för mig att jag gick fram och speglade mig i fälgarna och började dansa, sen hade jag frågat en av killarna “är det era motopeder”. Schysst ord måste jag säga..

Sen när jag var äldre så jobbade jag på kiosken i Gnesta och då kom det en som hade en metallic lila Kawazaki och då blev jag såld!!

Sen när det gäller hur jag vill bo och leva i övrigt så länkar jag ett album. Huset på bild ska ligga intill skogen, men även ha kusten intill. Måste ha kust och vatten.. Så måste jag så klart ha en roddbåt och en kanot.

Så, var bara tvungen att skriva om mer än bara elände, även fast det är ett elände i mig just nu.. men ja. Drömma kan man ju alltid

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Psykvården i Borås

Ärligt – ska man skratta eller gråta. I onsdags blev jag inlagd då det Verkligen behövdes och fortfarande behövs. Jag behöver hjälp! Men när jag kom in så var det fullt på alla avdelningar utom obsen.

Där får man stanna i max 3 dygn, men då jag kom in på onsdagen så blev det bara 2 dygn, då obsen stänger över helgen. Då får man visst inte må dåligt. Men, när jag träffade läkaren så frågade jag om det fanns möjlighet att förflytta mig till en annan avdelning, men det gick inte sa han.

Så jag sa då att “så jag ska behöva gå via akuten igen för att få en plats?” Då säger han att det ser lite konstigt ut om jag kommer in på AKM direkt, det är bättre om jag “försöker” klara mig hemma och sen åka in igen som i morgon.

Det jag inte förstår är att tjejen som jag först delade rum med i några timmar, hon kunde bli inflyttad till en annan avdelning, varför kan de då inte göra så med mig? När jag dessutom pratade med läkaren om mina syner, röster, ångest och självmordstankar så svarade han typ ingenting.

Tyst, inte ett hummande, Han drog fingrarna över hakan, men svarade ingenting. Så ja, nu sitter jag här, en fredagskväll med psykväskan orörd. Ingen idé att packa upp – jag ska ju ändå snart in igen.

Så – psykvården. Ett endaste hån, det är allt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ord ur ett brev

12622135_10153601022844580_7073033636033059199_o

“,,,jag är trött på att kämpa, det känns som att jag kämpar i motvind mot psykiatrin. Är jag verkligen en så svår patient? Vet de inte vad de ska göra. Igår var jag så desperat, jag var farligt nära att be dig om ett rakblad, så jag kunde lätta på trycket.

Idag är det tabletter. Jag vill ta alla Imovane, Propavan och hela burken med Alvedon. Inte hemma, vill inte att vår säng ska bli den sängen där jag blev fri.
Det är såna tankar jag har.

Jag är rädd för mig själv. Rösterna driver mig till vansinne. På riktigt. Jag ser inte ljuset – min tunnel är bara svart. Hur/när kommer jag ur den? OM jag kommer ur den.
Jag orkar inte försöka längre.”


Det var mina ord till honom igår kväll. Jag vävde även in att mina känslor för honom som ibland känns som borta är som jag skrev i brevet – lättare att göra honom till singel och inte änkling.

Men jag fick känslan igår av att jag börjar våga hitta känslorna för honom igen. Men så kan jag inte släppa tanken på ett “varför” när jag snart ändå är borta… Men nej, inte dö… vill bara försvinna, försvinna, hitta ljuset, slippa alla demoner som äter upp mig.

Jag vill nästan bryta kontakten med alla jag känner, för jag orkar ändå inte vara social. I dagsläget är det typ bara mamma och Paula jag har kontakt med. Ni andra som försöker nå mig – förlåt att jag är så svår, men livet är svårt mot mig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet bara att jag inte orkar. Men jag ska ringa till Kristina.. Se om hon kan ordna en akuttid till läkaren i morgon.. Det här håller inte längre..

Men, ingen oro behövs – jag ska inte göra något dumt eller farligt. Har inte tid för jag måste städa och vika tvätt.. På så vis kanske jag lyckas hålla tankarna ifrån allt annat. Jag ska försöka i alla fall…

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lösenordsskyddad: Varför??

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Uncategorized | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Vilken metod ska jag välja?

döden

Ska man behöva göra ett försök för att få läkarna att lyssna på mitt rop på hjälp? Ska det inte räcka med att man vill dö? Eller måste man göra ett aktivt försök?
– Ja, tydligen

Jag känner då, vilken metod ska jag välja för att vården reagerar? Just nu är det familj, vänner och ni som läser bloggen som bryr er, men rent aktivt så kan ni inte göra mer än att stötta.

Men när det inte räcker då? I fredags ringde jag ju psyk och fick prata med Berit, hon lät irriterad över att jag inte ringt öppenvården tidigare på dagen.
Igår åkte jag in för jag klarade inte situationen längre.

Efter 5 timmars väntan kom domen; “kom tillbaka i morgon om du mår sämre, det är troligen din ägglossning som gör det värre.”
Idag mår jag sämre men vågar inte ens ringa in. Jag vågar inte kontakta psyk för det känns bara jävligt onödigt.

Ska jag känna mig som en belastning? Nej tycker jag, men det gör jag. Det bästa jag kan göra för alla är att försvinna. Bort, försvinn, vi vill inte se dig.

Gråter gör jag också. Två gånger i smyg i soffan när vi tittade på kort, 2 gånger när vi satt vid klockorna och jag rent desperat hällde i mig en öl och 2 gånger under tiden jag skrivit detta.

Känns så jävla förnedrande. Jag skäms när jag gråter. Fy fan!

Så jag tar en ny öl och en cigg. Sen finns det inga mer öl, så vad fan gör jag då? Hur dämpar jag min ångest och dödslängtan på bästa sätt? Kanske ska ta en dusch och sen gå och lägga mig.

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vill bara bli lycklig. Känna mig trygg och avslappnad… Men aset, som egentligen heter Micke är tillbaka varje dag. Varje, jävla dag. Jag vet inte hur jag ska bli av med honom.

Minnena med honom gör så ont, jag avskyr att duscha för mina händer över min kropp ÄCKLAR mig. Jag hatar varje millimeter. Men – duscha måste man ju göra ibland.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer