Återigen en natt utan Imovane och det är kört, jag kan inte sova utan dom men jag får inte ta dom när jag ska på ECT.

Men, taxin hämtade mig 07:40 och jag kom in i behandlingsrummet 09:20, sen gick allt fort, var hemma redan 12:15. Allt med syrgasen gick riktigt bra idag, lättare när jag får hålla masken själv.

När jag kom till uppvaket vet jag inte men när jag väl vaknade så var jag snustorr i munnen och mådde illa så när jag kom hem så tog jag en Primperan.

Så, nu sitter jag och väntar på att illamåendet ska släppa så vi kan gå ut tillsammans med Dipp. Var vi hamnar vet man aldrig.. Bror är sån som går spontant dit näsan pekar, medan jag är sån som vill planera mer vart vi ska.

Men jag får offra mig, bara gå. Så ja, nu ska jag byta om, sen pyser vi!

Oron, ångesten. Det hamrar i bröstet och jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde gå ut med Dipp, men jag vågar knappt gå ut i köket. Det går bara inte så hon får vänta en liten stund. Var inte så länge sen hon var ute sist egentligen så...

00000000

Sen nervositeten. I morgon är det dags för ECT och då kommer masken. Den som ger mig panik. Just när de sprutat in narkosen är rätt okej, bara känna hur man sakta försvinner. Men masken innan. Den är hemsk, men nödvändig.

Så ja. Jag funderar på att lägga mig och vila en stund, för just nu står jag inte ut. Det är för mycket. Självmordstankar som är kraftigare än de brukar vara. Sköterskan på Solhem trodde inte att det var någon biverkning av ECT, men när det blir värre så ska jag ringa in. Solhem i första taget, är det efter kl 17 så till psykakuten.

Då borde jag ringa nu, men nej. Jag kan inte. Så, jag pyser. Vila.

resampler

Detta fina sele fick Dipp, orange och fint - så nu syns hon, selen har breda band och man kan fästa koppel/flexi i 3 olika öglor.
Känns bra. Det förra hon hade var slitet, remmarna var förvisso tjocka och vadderade men de var smala.

Så hon var i behov av ny sele. Hon hade ett VGW-sele förut, men det slet hon sönder. Sömmen sprack. Så, nu känns det tryggare med detta. Jag har fått dille på Hurttasele för de är så snygga och vadderade typ överallt så de ser liksom bekväma ut. Men det blev Rukka och det är inte helt fel heller.

Sen är det reflexsömmar på också, men vi använder ändå reflexväst när den årstiden kommer, väst eller Hurttatäcket när kylan dyker upp på riktigt.

Men. Jag är nöjd!!

Vi pratade om allt mellan himmel och jord.. Och på något sätt så kom vi in på hösten -97 Mardrömsåret, starka känslor och djup sorg.

Vi började prata om sjuka barn och jag flög då in i minnet av den hösten, då jag förlorade min brorsdotter. Hon var så efterlängtad, när jag fick veta att jag skulle bli faster igen...

Jag blev faster 2 gånger det året, i juli och september, men av vissa anledningar så var septemberbarnet lite speciellt. Jag minns var jag satt när min mamma ringde och sa att Johanna var född.

Det kom fram till att hon inte mådde riktigt bra. Det oroade mig. Hela min klass var väldigt engagerade, varje dag när jag kom till skolan så frågade de hur det gick för henne.

Sen kom oktober. 2 oktober. Mamma kom in i mitt sovrum på morgonen och berättade att hon inte klarade sig. Johanna var död. Just ordet död har jag svårt att ta i min mun.

Igår när vi pratade om det så sa jag att mamma berättade att Johanna inte klarade sig. Men just död. Det är svårt. Det är fortfarande väldigt svårt.

Sen hade jag ju min andra brorsdotter. Självklart var jag väldigt glad över henne också, men efter att Johanna... dog, så började de sjuka tankarna.

När Angelika började gå så tänkte jag "hur hade det gått med Johanna" och när första orden kom så var det samma sak där. Jag, dumt nog jämförde - hur långt skulle Johanna ha kommit.

Jag skäms nästan över det idag. Men det bara kom, mina sjuka tankar. Jag vet att man Aldrig ska jämföra barn, jag vet det men ändå så gjorde jag det. Det är fel. Jag försökte stoppa mig själv, men det gick bara inte.

Men Johanna. Du är inte bortglömd, jag tänker på dig väldigt ofta. Vi satt i minneslunden igår, då kom alla tankarna.

Du blir aldrig bortglömd. Aldrig någonsin

2

Jag ställde mig nyss på vågen och fick se att jag väger mer än jag någonsin har gjort. Jag har ett par byxor jag kan ha och en kjol. Några tröjor går att tvinga över min feta kropp.

Varför skulle jag väga mig? Fan. Jag väger tresiffrigt nu och det är något nytt för mig. Nu blir det fasta varannan dag, försöka äta nyttigt varannan dag och börja gå mer. Mer och längre.. Sen springa.

Detta är inte okej. Det är inte länge sedan jag vägde 72 kg. I morse stannade vågen på 100,8, med kläder på så lite går väl att dra av. 0,8, men det är lik förbannat för mycket. Åt helvete.

Jag har inget emot stora/feta människor, men jag trivs inte att vara en av dom. När jag vägde 72 var jag nästan nöjd. Om jag går ner dit så har jag 5 par jeans jag kommer kunna ha. Nu har jag inga jeans.

De byxor jag har är lite typ kostymbyxor, men jag är en jeansmänniska.

Fy fan vad jag hatar detta. Jag måste gå ner och det är fort. Jag har för lite tålamod för att låta det ta tid. Jag kan inte ha jeanskjol och kostymbyxor i vinter, så det måste gå relativt fort.

Fan! // Fettot

2

Låg i sängen och grät nu på morgonen, tankar som snurrade var frustration över att jag inte får mina mediciner som innan överdosen. Då fick jag varannan vecka och jag fick benzo.

Nu får jag hämta på Solhem 2 gånger i veckan och när jag kommer hem så låser Bror in dom i kassaskåpet. Där försvinner en möjlighet till att slippa kämpa länge. För jo, jag känner starkt att jag inte vet om jag orkar kämpa.

Min vän sa att jag skulle ringa till psykakuten, fråga om det är vanligt att man mår så pass mycket sämre när man börjar med ECT. Detta är inte roligt, dessa su-tankar. Jag funderar på vilka möjligheter som nu är de bästa.

13495669_10153945640599580_1602855120582545004_o (1)

Sen när jag låg där så kom Pepsi och då bröt jag ihop totalt. Jag vägrar att förlora henne!! Även om jag är den som står för valet. Så började jag tänka på nära och kära.

Nej. Det får inte bli ett alternativ. Men samtidigt - är det värt att leva vidare och må så fruktansvärt dåligt bara för att andra inte ska bli ledsna?

Livet är allt bra besvärligt. Det är tufft. Jag vet inte, hur ska jag finna styrkan? Hur ska jag finna meningen? Det är så jävla jobbigt.

Och nej, ringa psykakuten är något jag fasar för, den jobbar nämligen 2 kärringar där. Det säger tom en som jobbar där. Svarar någon av dessa så kommer jag bara att lägga på och då har jag ringt i onödan.

Jag fortsätter att prata med Pepsi, min älskade tjej.

Det känns som att jag har något i mig som pyr. Känslan, ett enormt tryck över bröstet och andningen är tung. Jag försöker att hålla mig över ytan för det känns som att jag måste må bra, jag har tjatat i 3-4 år om ECT och nu när jag äntligen fått det så får jag inte känna så här.

Har varit inlagd i 5 veckor nyligen, det var då jag startade med ECT.
Jag har fått det jag velat ha så länge nu, då får man inte må så här.
Känner mig bara som ett hopplöst fall. Destruktiva tankar som skenar runt, men jag får inte. Men tankarna är så starka

Ger snart upp denna dag. Trodde jag skulle till min terapeut i morgon, men jag skulle inte till henne förrän 8 augusti visade det sig.

Hur lär man sig att stå ut?

2

Jag har nu genomgått 6 st ECT-behandlingar. Är det någon här som gjort det? Minnesluckorna, är det värt dom? Jag minns knappt vad jag heter.
Som det ser ut nu så har jag 3 behandlingar kvar och sen blir det någon form av utvärdering.

Igår var första gången som sövningen gick bra, eller att acceptera masken.. Att bli sövd har hittills gått bra. Jag får först medlet som gör att jag blir torr i munnen, sen syrgasen (masken) och i samma veva får jag narkosmedlet.

03 Aug 1998, New York City, New York State, USA --- Doctors perform electroshock therapy on patient to treat depression. --- Image by © Najlah Feanny/Corbis

Att bli torr i munnen är okej, men när masken kommer, paniken kommer. Men sen då, själva narkosen - där är det inga problem. Jag känner den skarpa smaken av lök och då säger jag att "nu somnar jag snart".

Sen helt plötsligt är jag på avdelningen. Vad en sa, sa var att hon tänkte på att vi körs sovande genom kulverten och det har jag inte ens tänkt på. Jag tänkte på att klockan var 10:05 när jag kördes in i behandlingsrummet. Skulle sen ha minne nog att komma ihåg vad klockan var när jag vaknade men det kommer jag så klart inte ihåg.

Men, vi diskuterar biverkningar i en grupp och en vanlig biverkning är just att tappa minnet, vilket jag märkt. MEN, jag är övertygad om att minnet kommer att komma tillbaka.

Men, som det ser ut nu så har jag 3 behandlingar kvar och jag tänker inte avsluta nu. Inte nu när jag kämpat för ECT i 4 år. Jag ska ha denna behandling, det är min rätt, Det är värt allt - tror jag. Det märks. För jag ska fortsätta nu