Något jag inte ska ha hand om

Jag suger, det bara är så. Skäms som en hund, men bara inse – jag har tabbat mig så in i helvete. Jag ska inte ha tillgång till pengar. Så, jag får se denna dundertabbe som en väckarklocka, på samma sätt som Bror gav mig ett wake-up call igår gällande mina självskador.

Då var det just att jag skulle försöka förstå hur Jag skulle må om det var han som självskadade. Det blev en sånt uppvaknande så jag larmade efter personal och lämnade in mina små gömmor.

pengar

Nu kan jag dock inte göra något åt detta problem, inte nu men inför nästa månad. Jag ska till F-kassan i morgon och se om det går att ändra så mina pengar går direkt in på Brors konto.

Jag har problem på den biten, det vet jag. Jag försöker tänka logiskt, jag försöker bättra mig men det går inte. Detta med att ha pengar på kortet är svårt, det är lättare om man har pengar i kontanter för då Ser jag på ett annat sätt, men nu är det nya regler:

  • Jag ändrar hos F-kassan i morgon så pengarna kommer till Bror
  • Sen för vi över 100:- till mitt konto för bankens utgifter
  • Behöver jag handla utan honom så självscannar jag, när jag sen vet vilket belopp jag behöver så får han föra över det.
  • Sen lovar jag att jag ska vara med varje månad när räkningarna ska betalas.

Fan, jag är 35 år och kommer behöva typ be om en veckopeng typ. Känns förnedrande, men det är så här det måste bli. Det är ju jag som fuckar upp det varje månad.

35 år, men beter mig som 3,5 år istället. FAN!

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Var ligger logiken

Jag och Paula stod ute och rökte innan och pratade om kläder och då kom jag på en konstig sak. Innan klädde jag mig vardagligt, så man inte skulle sticka ut för mycket, men det konstiga är – ni vet att jag hatar min kropp, men nu har jag fått dille på korta och tighta kjolar, klänningar, stövlar, tighta jeans och figursydda tröjor.

Men om jag nu hatar min kropp så mycket, borde jag då inte välja kläder som döljer mer? Som på sommaren, korta jeansshorts, som typ dessa, shorts och kjol.

10454211_10152582393685890_5038269780037893583_o 10689785_10152744281900890_6905216892330125789_n

Så jag förstår mig inte på mig själv. Märkligt det där… Men, apropå kläder, Paula har tydligen mycket kläder som hon ska slänga, men hon ska ta hit de så jag får se om jag hittar något som jag vill ha.

Sen de jag inte kan ha eller inte vill ha lämnar jag in på Erikshjälpen eller liknande. jag vill dit själv någon dag också, se om jag hittar mer byxor. Jag har så dåligt med byxor, sen vill jag ha mer kjolar. Gärna skor också.

Typ så. Men men, var bara tvungen att skriva lite om mina tankar

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Höga förväntningar och misslyckande

4 februari 2014 började jag ju på DBT och förväntningarna var verkligen höga! Jag hade hört så mycket bra om det. Så varje tisdag så hade vi gruppterapi, jag kämpade och gjorde mina läxor som jag skulle.

Varje fredag så hade jag individualterapi, men även där stod allt still. Jag slet som ett djur, jag gjorde allt jag skulle, men nej.

Gällande gruppen, vi slutade den 16 december och individualterapin slutade den 7 januari, men även där en flopp. Var sen på möte med terapeuten och en gällande boendestöd och min terapeut sa att jag inte gått framåt, snarare tvärtom.

Jag mår sämre nu än när jag började. Nu är jag fast känns det som, jag kommer inte få en ny terapeut på ett tag. Så ja – jag vet inte hur jag ska fixa allt utan en fast kontakt med psykiatrin.

Jag kommer ha boendestöd och träffa någon inom öppenvårdsteamet, men de gör typ samma sak som boendestöd. Så jag vet ärligt inte vad skillnaden kommer att bli.

Men, alla saker som jag testat men inte gett effekt –


Misslyckad. Jag känner mig misslyckad. Bara så.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Löften att hålla

Sagt av Bror:
“En fråga, och svara väldigt ärligt, och det är verkligen viktigt att det är ärligt från själen. Klarar du att fixa dig utan mer restrektioner? Kan jag lita på att du inte gör något som skadar dig”

Svar av mig:
Jävligt svår fråga just på kvällarna, jag kan bara lova till 100% att jag ska göra ALLT jag kan för att inte falla igen. Jag vill ju inte egentligen…

Svar av Bror:
“Ok. Tänk nu på att det är jag som frågar, du vet hur orolig jag är och jag tar frågan på yttersta allvar. Jag vill ju kunna lita på att du inte faller, jag vet ju dessutom hur lätt det är att göra det. Men jag vet även att det går att komma över självskadebeteende och jag ser ju hur du kämpar. Kan vi inte komma överens om att du lovar att du inte gör något mer så länge du är inlagd?”

På hans första fråga önskar jag Verkligen att jag kunde svara ärligt att jag Lovar, men jag kan inte lova – kan bara lova att försöka, men sen bestämde vi att jag inte ska göra något så länge som jag är inlagd.

Sen tar vi det sekund efter sekund. Men, jag behöver något som kan ersätta det onda, jag vill slippa må så här. Sen pratade vi vidare, jag och Bror och vi kom fram till en sak och det är att detta måste få ett slut så ja… Bilden får tala

IMAG11002 rakhyvlar med 3 blad i varje plus 3 blad och ett typ antikt gardinfäste. Och det innebär totalt 9 stycken rakblad!

Nu måste jag slita mig, det måste vara nog! Stella sa i förrgår att varje sår blir mer och mer allvarligt och Bror bad mig tänka omvänt att Jag är hemma och han ligger inne och skär sig – de orden fick mig att kontakta personal.

Så, nu har jag inget kvar att skada mig med. Nu kör vi!

 

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

På min önskelista

Just nu vet jag 3 saker som jag verkligen vill ha och just nu är det detta!

Personligt-ID-bricks-Halsband-i-Silver_jumbo

gnm_butik_produkter_daggdjur_i_norden_h vilken-fagel-lar-dig-kanna-igen-alla-sveriges-ar

Sen vill jag ha hit mitt stativ som mamma hittade, som jag fått av pappa.. Men, bara 36 mil bort dock. Men hit ska det :)

Publicerat i Önskelista | 6 kommentarer

Tack, men förlåt

I ett tidigare inlägg så fick jag kommentarer på facebook framförallt, och ja, jag var nära på att köpa rakblad, en i personalen sa att varje skada blir värre och mer allvarlig för varje gång.

Jag vill inte alls dö som jag känner nu, det vill jag inte – men när impulserna kommer så är jag rädd för DÅ är det svårt att stå emot. Och jag är rädd att de kommer gällande döden, för om jag skulle dö så förlorar jag Bror och jag vägrar det.

Jag förlorar även familj och vänner men ja.. Eftersom att det är Bror jag oftast träffar så tänker jag extra mycket på honom,,.. Så, jag är rädd. Har pratat med personalen om det, senast igår och jag vet inte om det blir någon ändring gällande utgång.

Bror skulle ringa avdelningen om de inte lyssnar på mig. Något som känns både bra ock dåligt. Det är så många ställen jag vill till för att slippa ifrån sjukhusområdet, men vi får se vad som händer.

Men jag både vill och inte vill få gå som jag vill. Jag saknar ju att komma och gå som jag vill, inte för att jag går, men jag vill ha möjligheten i alla fall. Bror sover ju längre än mig och när han kommer hit så har det oftast redan hunnit bli mörkt och jag vill ut och ta kort.

Gå runt Ramnasjön, sitta och andas på en bänk, typ så.

Men, nu ska jag lägga mig lite tror jag, lyssna på Elvis.. Har släppt Beatles för en stund, nu kör vi på Elvis. Måste ladda ner lite med Traveling willburys när det fungerar som jag vill…

Nu har jag förresten pratat med min kontaktperson igen angående suicidtankarna och rädslan för min impulsivitet, jag föreslog rökning själv och att jag sen inte får lämna avdelningen utan Bror eller vänner.

Men det lät inte som att det kommer bli så, men vi får se

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Please, please – leave me alone

get-attachment

Varje dag är detsamma, inte bara alla fasta rutiner, utan även ångesten. Den som flyger på mig varje dag. Igår på förmiddagen mådde jag bra – det var då jag gjorde en snöängel, sen hände något – någon timme senare så skakade jag av ångest.

På kvällen, då jag hyperventilerandes kom till köket och bad om mer varm choklad så skulle jag sätta mig i matsalen, sen kommer min KP in men chokladen och går – frågar inte om något hänt eller så trots att det var fullt synligt att ångesten var hög.

Det var visserligen samma sak då jag satte mig mot väggen i korridoren för mina ben bar mig inte hela vägen till mitt rum. Blickar typ, men tysta munnar. Men, på lite senare på kvällen så sa jag till ena sköterskan att jag inte orkar kämpa, att ångesten är för stark och att mina suicidtankar är högre än på många år.

Jag vill inte dö, men jag orkar inte med min ångest. Den tar knäcken på mig – totalt. Sen detta med att jag inte vill dö egentligen – det otäcka är att jag inte har någon impulskontroll längre.

Eller lite – för igår skulle jag till kiosken för att köpa cigg och då går man förbi apoteket och jag var vansinnigt nära att gå in dit och köpa hyvlar och sen gå till toaletterna. Jag gjorde det inte men på väg tillbaka så valde jag kulverten för att slippa gå förbi apoteket igen.

Jag får gå ut och in som jag vill, ingen kan hindra mig. Men jag vågar knappt gå ut och röka ensam längre.
Sen gällande tändaren som jag fått tillbaka, jag vill knappt ha den kvar just för att mina impulser inte är som de bör vara, men låser jag in den så kommer en i personalen vara på mig sjukt mycket om eget ansvar.

De andra i personalen tycker dock att de är bra om jag säger ifrån, men men… Jag skiter i vilket. Tändaren ligger i min ficka och får väl så göra. Fick dessutom nyss veta att de inte vill öka dosen Stesolid så jag frågade sköterskan vad vi skulle göra och hon sa att vi frågar en annan läkare.

All personal märker ju hur jag mår och hur stark ångest jag har och hur desperat jag är när kvällen kommer och att samtal och sånt oftast inte fungerar när ångesten är som starkast och börjar jag prata innan den blir stark så blir det bara prat om ss-tankar och suicid-tankar och hur rädd jag är för mig själv.

Det är tufft minsann. Riktigt jävla tufft.. Men vad ska man göra? jag gör allt jag kan, men ändå så slutar kvällarna oftast med självskador…. Men det fungerar ju. Fel nog, helt jävla fel, men då kan jag slappna av, jag sover gott och nästan hala dagen efter är ett enda stort lugn.

Så ja… Pest eller kolera. Minst sagt

Publicerat i ångest, självdestruktiva jag, suicidtankar | 2 kommentarer

Suicidtankar

De blir värre för varje dag, ångesten gör att tankar på suicid ökar och jag har en impulskontroll som ligger på noll just nu, så jag är rädd. Rädd för mig själv. Jag får ju gå ut som jag vill och vad som helst kan hända.

Igår var jag nära på att gå in på apoteket och köpa engångshyvlar, impulserna var sjukt starka men Sen tänkte jag på vad en i personalen sa tidigare under dagen, mina skador blir bara värre och mer allvarliga för varje dag som går. En dag kommer det gå illa, det är inte OM det händer utan När det händer.

Men jag vet ju inga andra sätt. Jag gör verkligen inte det och jag vet att jag Måste. Men ja… Jag ville bara ventilera, nu ska jag äta lunch

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Gör det bästa av situationen

Okej, jag är på psyk – men lite kul måste man ju ändå ha det

1 2 3 4 5

Publicerat i galenskap | 4 kommentarer

Lösenordsskyddad: Relapse again

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Uncategorized | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.